DELA

Vem av er har hjälpt en utsatt kvinna?

Lagtingsmännen Tony Wikström, Stephan Toivonen och Igge Holmberg har i högstämda ordalag både i tal (laginget) och skrift (insändare i tidningarna) uttalat sitt stöd för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer.

Men var finns det verkliga engagemanget?

Hur många kvinnor har via herrarnas direkta medverkan befriats från det helvete som det innebär att leva tillsammans med en våldsbenägen man?

Oberoende om det är psykiskt eller fysiskt våld, och ibland bådadera, är helvetet lika stort och brinnande att leva i.

Och lika svårt att ta sig ur med egen hjälp och utan stöd utifrån.

Nu får det väl räcka med stora ord och åthävor, för detta hjälper ingen i en utsatt situation. Här behövs krafttag av handlingsinriktade personer. Men sådana tycks det inte finnas gott om i vårt samhälle. Hur många ingriper när man märker att våld förekommer? Vem vågar stå upp för sina stora ord i lagtingsdebatten, och verkligen göra något konkret?

Och jag vet inte någon kvinna som blivit hjälpt i sin situation av högstämda ord från talarstolen i lagtinget.

Och var finns feministerna nu när deras insats behövs?

Hur många av er har faktiskt ingripit när ni misstänkt att inte allt står rätt till i en familjerelation?

Har ni vågat ställa de obehagliga frågorna? Har ni erbjudit stöd och praktisk hjälp till den ni misstänker är utsatt?

Frågorna är många, men de som svarar ja på någon av ovanstående frågor går nog att räkna på ena handens tumme, antar jag.

Men här kommer några förslag till konkreta åtgärder.

För det första skall man våga ställa de obehagliga frågorna till den man misstänker är utsatt. För det andra skall man erbjuda stöd och praktisk hjälp till att ta sig ur situationen, och det kan bli en lång process.

Många utsatta är så mentalt kuvade att det kan krävas många samtal och erbjudanden innan personen ifråga har återfått så mycket självförtroende att processen om frigörelse kan påbörjas.

Där måste man finnas med under lång tid som stödperson för att projektet skall lyckas, både före, under och efter frigörelsen.

För det tredje måste lagarna kring familjevåld ses över, och det skall krävas att den som utför våldet måste genomgå behandling, eftersom det handlar om ett sjukdomstillstånd som också drabbar andra än den sjuke, och där förnekelse, selektiv minnesförlust, och avsaknad av sjukdomsinsikt är vanligt förekommande.

Det talas också väldigt lite om barnen som växer upp i en familj där våld förekommer.

Barn som lever i destruktiva familjeförhållande utvecklar ofta samma beteende som sina föräldrar.

Barn som erfar familjevåld i hemmet, tror att det är så i alla familjer, och mönstret upprepar sig när de själva bildar familj.

Därför är det viktigt att dessa barn i ett tidigt skede får sakkunnigt stöd och hjälp så att mönstret bryts, och att de inser att i ett normalt familjeliv förekommer inte våld, eller hot om våld.

Det är ingen idé att ifrågasätta handlingarnas art eller omfattning, varken förövarens eller offrets. Nu är det konkreta åtgärder på många nivåer i vårt samhälle som behövs, för att bryta ett mönster som fått pågå alltför länge.

Runa Lisa Jansson