Varningsklockor borde ringa
Några tankar kring Karin Erlandssons ledare i Nya Åland den 4 december.
Visst är det skrämmande att nästan varannan kvinna man möter är eller har varit utsatt för någon typ av våld från mäns sida. En slutsats av det är väl att en ungefär lika stor procent av männen utövar våld och maktmissbruk mot kvinnor de har relationer till och andra. Sådant borde inte få passera opåtalat.
Kroppsliga skador såsom blåmärken och annat läks ju efter en tid bara våldet upphör, men de själsliga såren är svårläkta. Det kan förstås vara svårt för utomstående att veta vad som sker inom hemmets väggar, men människor i bekantskapskretsen borde kunna märka att en misshandlad person förändras i sitt sätt att vara. Då borde varningsklockor ringa. Då borde man försöka ta reda på hur det ligger till.
Om det inte är fråga om synliga skador förnekar kanske den misshandlade att någonting är fel. Då är det svårt. Sedan finns det även fall där kompisar till den misshandlande håller våldsmannen under armarna och de tillsammans ser till att hon inte vågar göra en anmälan.
Så djupt kan en del människor sjunka.
”Blåögd men ej blåögd”
