DELA

Vårjakt föredömligt miljöarbete

Harriet Tuominen tar upp den åländska vårfågeljakten på ett intressant sätt i torsdagens Nya Åland.
Frågeställningen är befogad, inte minst tack vare att Åland satsar på att framstå som ett föredöme gällande miljöarbete i Östersjön. Vi är även intresserade av att folk skall komma till Åland, gärna för vår vackra naturs skull och därmed vill vi gärna att folk skall ha en positiv uppfattning om Åland.
Det finns ingen anledning att tro att en fortsatt vårjakt, i enlighet med fågeldirektivet, skulle äventyra ovanstående önskemål.

Om vi tittar nyktert på frågan i ett europeiskt perspektiv skulle jag vilja påstå att den åländska vårfågeljakten rentav är en ickefråga. Av Europas halv miljard innevånare tror jag att det är några promille som känner till att ett fågeldirektiv överhuvudtaget existerar, och ännu mindre vad syftet är med det. Ännu mindre skulle man bry sig om en åländsk möjlighet att jaga tusentalet fåglar per år om man skulle känna till det, speciellt inte i sammanhanget med den historiska anknytningen vi de facto har till vårjakten.
Vad som tidigare hänt på Åland och nu håller på att hända på Malta är att en ”grupp äldre fågeskådeglada herrar” förstått hur en politiskt slipsten skall dras i dagens Europa för att slipa eggen som de vill.

De personer som funnit fåglar intressanta ur ett litet annat perspektiv än jägarna har tidigt förstått sig på att göra sin röst hörd på rätt ställen, och därmed skaffat sig inflytande. Med en frenesi vida överstigande jägarnas har det lobbat och bedrivit ett hårt intressebevakningsarbete både på ett nationellt och europeiskt plan. Det är bara att lyfta på hatten för deras arbete hittills, och för vad de lyckats åstadkomma, med tanke på hur skrattretande liten frågan om vårfågeljakten egentligen är i ett europeiskt perspektiv.

Ett annat sorgligt faktum är dessutom har det man kallar miljörörelsen idag vuxit till att bli ett slags kolosser som behöver presentera komplexa miljöfrågor i svartvita termer för att attrahera människor och därmed finansiera sin egen existens. Människor har ett behov av att bry sig om naturen och miljön, och dessa organisationer ger dem möjligheten att göra så utan att själv ändra sina liv eller själv göra något. ”Miljöengagemang på burk” om man så vill, eller en affärsidé helt enkelt.
Inte heller tycker jag det finns det några tecken på att ”ungdomar” överlag har mindre förståelse för jakt som företeelse. Snarare kan man i dagens strömlinjeformade värld, med samma mat och butikskedjor överallt, snarare se ett ökat intresse för sitt ursprung och särskiljelse även bland ungdomar.

Om vi plockar ner resonemanget till den åländska vårfågeljakten igen är det paradoxala i sammanhanget är fågelvännerna, miljörörelsen och fågeljägarna vill exakt samma sak, men där jägarna ser naturen som en samspelande helhet, där människan ingår, ur vilken man kan plocka ett visst överskott, ser fågelvännerna, just det, endast fåglarna. De kan heller inte gå med på att jägarna kanske eventuellt skulle kunna ha rätt i att bestånden gynnas genom att tillåta en viss jakt, tack vare viltvårdande åtgärder, för de skulle då undergräva sin egen auktoritet som de hittills byggt sin verksamhet på.

Komplexa resonemang gör sig inte i media och i korta pressmeddelanden. Ett rakt och tydligt nej säljer sig lättare. Att det sen inte gynnar vare sig människa eller fåglar spelar tydligen mindre roll
Det är tragiskt när detta inträffar. Förnuftiga verksamheter som man sysslat med sedan urminnes tider, olika typer av jakt och fiske, försvinner för att skapa ”resultat” hos stora multinationella organisationer.
Jag tycker att Åland i många avseenden varit föregångare när det gäller naturförvaltning och då framförallt fiskeri- och viltförvaltning. Vi baserar förvaltningen på ägandet och utnyttjandet vilket har betytt äkta engagemang ner på gräsrotsnivå, och dessutom har vi bevisligen stora vilt- och fiskbestånd, i jämförelse med många andra ställen. Inte minst fåglar.

Vi skall fortsätta hantera åländska naturresurser på ett ansvarsfullt sätt och inte låta oss skrämmas av vissa särintressens hot. Åländska lösningar på åländska frågor gällande förvaltningen av vilt- och fisk kommer även i framtiden att vara det viktigaste i att säkerställa ålänningarnas tillgång till deras största fritidsintresse, nämligen jakt och fiske.
Fredrik Lundberg