DELA

Varför så bråttom Runar K?

Danne Sundman som förste undertecknare från oppositionspartierna och Runar Karlsson från landskapsregeringspartiet centern har lämnat ett spörsmål till lagtinget mot bakgrund av att
”det är uppenbart att den djupa splittring som finns mellan regeringspartiernas syn på gällande lagar och regelverk som gäller jordförvärvsrätt, hembygdsrätt och näringsrätt tar sig uttryck i oförmågan att få fram förslag till revidering av regelverken”.

Huruvida Runar Karlsson representerar sin egen splittring i förhållande till något regeringsparti eller företräder en egen linje som sammanfaller med oppositionspartiernas framgår inte. Att en representant för regeringspartierna deltar i ett spörsmål riktat mot regeringspartierna torde vara unikt i en västerländsk demokrati och jag har inte funnit något exempel på liknande.

Frågan om jordförvärvsrätt, hembygdsrätt och näringsrätt är komplex och omfattande, men till stor del handlar det om vilken metod som ska tillämpas för att både kontrollera markanvändningen och möjliggöra att den utnyttjas för att utveckla det åländska samhället, särskilt ekonomin.
Den praktiska tillämpningen av skydd och möjligheter handlar med ett ord om planering.
Skyddet avser oftast äganderätt och miljö, medan möjligheterna gäller exploatering för enskilt byggande och för turism.
En kort historisk bakgrund kan ge en uppfattning om varför frågan lyfts fram så starkt som genom ett spörsmål i Ålands lagting.

Våren 2001 hade Danne Sundman i egenskap av byggansvarig i landskapsstyrelsen lagt fram ett förslag till ny plan- och bygglag. Efter regeringsbyte i mars 2001 valde den nya landskapsstyrelsen med centern och liberalerna att återta lagförslaget. Enligt min uppfattning var det för lite miljö och för lite planering i lagförslaget.
I november 2001 lade landskapsregeringen fram ett nytt förslag med bland annat en rad miljöåtgärder, särskilt mot bakgrund av den då aktuella debatten om mögelproblem i byggnader.

Liberalerna ville utveckla planeringsinstrumentet och föreslog ett särskilt kapitel med ett färdigt lagförslag om ”Landskapsplanering”.
Runar Karlsson ville inte ha planering och vi kompromissade om följande:
”Landskapsstyrelsen avser att utvärdera planläggningssystemet efter att en sammanställning av kommunöversikterna gjorts. Mot bakgrund av de egna erfarenheterna och erfarenheter från andra regioner kommer landskapsstyrelsen att överväga behovet av förändringar i planerings¬instrumenten på landskaps- och kommunal nivå”.

Den nya plan- och bygglagen remitterades till social- och miljöutskottet, men förföll vid nästa lagtingsval 2003.
En ny lag lades fram i april 2007 med Runar Karlsson som byggansvarig, men planeringen stampade på stället. Exakt samma motivering som i lagen från november 2001 ingick i de allmänna motiveringarna med tillägget:
”Arbetet med kommunöversikterna har emellertid inte kunnat slutföras i den takt som var avsikten.”

Så kan det gå när komplexa problem, där också ideologiska linjer korsar varandra, ska få en praktisk tillämpning.
Det finns en referensgrupp som ska lotsa fram ett förslag till nya principer för användning och skydd av mark där planering finns med som ett viktigt element.
Runar Karlsson sitter med i referensgruppen och borde där lägga fram konkreta förslag till principer för en utvecklad planering.

Enligt lagtingets regler går det, som ovan beskrivits, att återta ett lagförslag som inte anses tillräckligt genomarbetat.
En sådan regel torde också gälla för spörsmål.

Olof Erland