Varför hänga ut åsikter?
Samhällsklimatet har hårdnat, det råder ingen tvivel om.
Fler och fler människor får extrema åsikter åt det ena eller andra hållet.
Det förekommer anonyma hot riktade till meningsmotståndare, och tittar man på exempelvis Sverige, så händer det även att hoten verkställs.
Detta är inte bara ett hot mot demokratin, utan redan idag en inskränkning av densamma.
Många människor vågar inte uttrycka sin åsikt, för dom vet redan innan vad det kommer att leda till.
Hur kunde det bli så här?
Jag har några teorier, och tänkte förklara de med några exempel.
Nina Fellman skrev en ledare angående gruppvåldtäkten på en färja för ett tag sedan.
Där nämner hon att det på diverse ”slasksajter” spekuleras i om förövarna kan ha sitt ursprung i en ”misshaglig religion”, med hennes ord. Hon nämner även att våldtäkten har bevisat en gammal sanning, nämligen att ”grupper av män är farliga för kvinnor”, och visar upp statistik på hur många sex och våldsbrott som begås av män. Givetvis är detta lika sant som det är fruktansvärt.
Sedan kommer detta konstaterande från Fellman:
”Många män, särskilt de som gärna kategoriserar andra människor utgående från etniska, kulturella eller språkliga markörer, värjer sig emot att kategoriseras i gruppen män. De menar att kategorin är för vid, man inte kan dra alla över en kam, att det inte är könet utan individen som begår brott.
Man kan hålla med, och man kan se på siffrorna och upptäcka problemet.”
Fellman lutar sig således på statistik, då hon gör dessa uttalanden.
När Stephan Toivonen nämner statistik för att påvisa att en grupp människor är överrepresenterade som förövare för samma typ av brott blir det snudd på tävling om vem som kan komma på det mest kreativa sättet att misskreditera honom.
Hur kommer det sig? Varför får vi hänga ut en grupp, och fortfarande ha en accepterad åsikt, medans om vi hänger ut en annan grupp, så blir det ramaskri?
Jag tror att detta kan vara anledningen till att vi har ett hårdnande samhällsklimat. Man säger att man vill ha en öppen debatt, men vill man verkligen det?
Man jämför Toivonens resonemang med terroristernas, men inte Fellmans.
Jag kan komma på många, av samhället fullt accepterade grupper, som arbetar med samma retorik som terroristerna, utan att det har någonting med saken att göra, mer än att det är en intressant retorik.
Toivonen tackade ja till inbjudan om saklig debatt, men fick han det som han erbjudits?
Jag anser att man måste vara extremt ödmjuk inför andra människors livserfarenheter, och jag är ändå bara en rörmokare. För en opinionsbildare eller politiker, är det givetvis oerhört mycket viktigare. Vi kan omöjligt veta vad en annan, för oss okänd, människa har varit med om och upplevt. Att framhålla åsikter som om dom vore absoluta sanningar, hör knappast till god debatteknik, utan liknar mer agitation i mina ögon. Något som även det, leder mer till frustration än till saklig problemlösning.
Låt säga att man tog till sig av det som Toivonen skriver, och faktiskt tror på statistiken. Då skulle debatten handla om hur man ska arbeta med dom problemen.
Om man förnekar ett problems existens, så kan man heller inte försöka lösa problemet.
Att bara komma på kreativa sätt att skuldbelägga och ignorera en människas livserfarenhet kommer inte leda till något annat än att dom som redan delar din åsikt nickar instämmande, och att dom som inte delar den blir mer frustrerade.
Rädslan för att bli uthängd och placerad i ett fack, gör att många håller tyst, och för varje gång dom får höra att de erfarenheter livet gett dom, är fel ur samhällets synpunkt, så växer frustrationen.
Jag tror att frustrationen kan leda till extrema åsikter och handlingar, och det vill ingen av oss se mera av.
Tack för ordet,
Stellan Egeland
Hammarland
Jag vill upprepa en tidigare ståndpunkt: Om man ger sig in i en debatt måste man tåla motargument. Rätten att uttrycka en åsikt är inte rätten att stå oemotsagd.
Om vi ska snacka statistik tycker jag att min siffra, att 98 % av allt våld mot kvinnor begås av män, är ganska stark.
Nina Fellman
Nya Åland
