Varför försöker man splittra församlingsgemenskapen?
Det är inte bara storkommunivrarna som håller sig framme och sjunger storkommunens lov i alla tonarter. Det finns även de som anser att Åland borde vara en enda församling, åtminstone borde antal församlingar minskas från de nuvarande 16, till ett fåtal.
Även de är en ganska högljudd grupp som med understöd från Domkapitlet närmast i falsett skriker ut sitt budskap om hur billigt det blir, och hur bra en storförsamling tillvaratar medlemmarnas intressen.
Borde inte företrädarna för församlingarna, och kyrkans tjänare, i stället ägna sin tid åt att genom sitt arbete inom respektive församling höja församlingsmedlemmarnas intresse för kyrkoarbetet, i stället för att försöka splittra den församlingsgemenskap som nu finns i de små åländska församlingarna? Kyrkorna ekar ut sin tomhet, både söcken och helg, och församlingsmedlemmarna har annat för sig än att delta i församlingens arbete. Hur kan det komma sig? Och varför tror man att kyrkorna skall bli fullsatta på söndagarna om man slår ihop församlingarna.
Jag måste säga att klåfingrigheten från kyrkans tjänare inte längre har några gränser. Om man skulle låta göra en utredning om de ekonomiska vinster en församlingssammanslagning skulle ge, så skulle den förmodligen utmynna i samma sak som kommunsammanslagningsutredningen, det vill säga att några ekonomiska vinster ”per automatik” inte finns att hämta.
Man kan ju självfallet dra in ett antal prästtjänster och hålla gudstjänster och andra kyrkliga förrättningar endast i ”huvudförsamlingen”, och överlåta de övriga kyrkorna till Museibyrån att förvalta. Samt dra ner på barn- och ungdomsverksamheten till att endast försiggå i ”huvudförsamlingen”. Då spar man ju en del pengar, förstås. Kanske det är så som det resoneras i den ”innersta kretsen” av sammanslagningsivrarnas brödraskap?
En levande kyrka består av intresserade och engagerade medarbetare, både frivilliga och anställda. Om de anställda använder sin tid till att fundera ut hur man kan minska sin arbetsbörda genom att slå samman församlingar, i stället för att använda tiden till att fundera över hur man kan engagera församlingsmedlemmarna i kyrkans arbete, ja då har vi inte längre någon levande kyrka.
Jag undrar också över hur det kan komma sig att de små frireligiösa församlingar kan ha en så livlig verksamhet, och så fullsatta gudstjänster, och så bra ekonomi, när inte de samhällsstödda (läs: kyrkan) klarar av det? Kanske domkapitlet och kyrkoherdarna kan gå på kurs där för att lära sig hur man upprätthåller församlingsgemenskapen, utan att slå samman församlingarna?
Också Saltviks församling har haft sina ”nödår”, då man tvingades drar ner på utgifterna för att klara ekonomin. Olika sparåtgärder gav resultat, och i dag har församlingen en hyfsad ekonomi. Vilket tycks vara en ”nagel i ögat” på de församlingar som inte lyckats med sina sparåtgärder.
Av tidningsartikeln i fredagens Ålandstidning kan man nämligen utläsa att den främsta anledningen till att Saltviks församling skall ingå i en framtida storförsamling är att Saltvik förväntas bidra med sitt sparkapital till de övriga församlingarnas skrala ekonomi. En vacker tanke kan man tycka, men de saltvikare som via skattsedeln deltagit i Saltviks församlings sparåtgärder är kanske inte intresserade av det resonemanget?
Runa Lisa Jansson
