Varför ejdrarna minskar
Men varför ser inte ”naturexperterna” problemet? Mårdhundar och minkar som kan sina ställen finns i överflöd på samtliga större skärgårdsholmar. Igenväxta land som normalt skulle gett ett bra skydd för markhäckande fåglar mot örnar och annan luftburen ohyra men som på grund av lagstiftning finns i tusental. Trots tappra försök av drivna jägare fortsätter rovdjur som mårdhund och mink att öka i antal.
De kala yttre skären är även de till stor del utdömda som häckningsplatser på grund av att minkar klarar av att simma långt och rovfåglarnas stora vingar ger möjlighet att i timmar i sträck övervaka samma lilla skär. Förr eller senare flyger ådan ut för att äta och redet är avslöjat. Även hela kolonier av tordmule har försvunnit på grund av att enstaka minkar barbariskt biter ihjäl dunungarna mellan de trånga klippskrevorna.
Minkar och mårdhundar är förrymda pälsdjur, avlade för att äta snabbt och just det, bilda en fin päls. Dessa djur är nya inslag i vår fauna och har inte vett att döda bara när de skall äta utan de tar aggressivt livet av allt i sin väg.
Dåliga blåmusslor … Hur kommer det sig då att vissa ådor har 5 ungar medan andra har fått 0? Troligen för att boet blivit förstört och ådan kommit därifrån i sista stund på grund av att livet varit den kärt. Därför väljer den att inte att göra ett nytt försök, utan istället hjälpa till att sköta någon annans ungar. Det är bara att se hur ett tydligt exempel, Lemströms kanal fungerar. Där får ådorna ut massvis med ungar. Rovdjurens respekt för den ständigt mänskliga närvaron ger en chans åt fåglarna att vara ifred.
Idag är det ytterst sällsynt att se en åda dra nytta av sin skyddsfärg och ruva öppet i en höttersträng längs med stranden. Förr var det däremot vanligt. Förklaringen till detta ligger till stor del i luften. Inte i musslorna.
Det är ju heller ingen slump att det numera är vanligt förekommande med 5-10 gudingar på en åda. Ett visst överskott av guding har alltid funnits men i och med att många ådor blir uppätna under sin vistelse på land så är ju inte fenomenet så värst långsökt. Ejdrar kan bli gamla så därför återvänder ett reducerat bestånd honor år efter år.
Att uppmana jägare ”hålla avstånd” från den lilla vårjakt vi har kan bli spiken i kistan för det rika fågellivet vi haft. Skärgården blir ännu mer avfolkad och rovdjuren kommer okontrollerat ta över handen. Sedan kommer vårjakten aldrig att kunna återinföras på grund av ännu sämre tillgång på sjöfågel som följd. Fågelskyddsföreningarna protesterar mot att jägarna vill skjuta ”deras” fåglar och politikerna vågar ej ta beslutet när Bird Life springer gråtande till Bryssel som hotar utdela våldsamma EU böter.
Inte gynnar fågelskådare något annat än en statistikkurva genom att räkna fåglar, och dessutom får man uppfattningen att många av dem gärna motarbetar viltvårdande jägare. Tvärtom borde de se nyttan i vad jakten gör för naturen och människan.
Skottpengen och skinnpriserna är tyvärr alltför låga för att skapa drivkraft för någon form av rovdjurskontroll. Den enda moroten är ju således en bibehållen population av småvilt för att med gott samvete kunna fortsätta jaga och njuta av naturens ekologiska kretslopp.
Henri Pettersson
Kumlinge
