Varför dagis måste vara gratis för alla?
Inget nytt i sak men Henrik Löthman tycks på allvar mena (NÅ 30.09.13) att det vore en förnuftig, både socialt och rent finansiellt, politik att avskaffa dagisavgifterna i staden. Finansiellt torde han syfta på de dynamiska effekterna av ökad inflyttning och därmed breddad skattebas vilket skulle ge en positiv budgeteffekt. Då frågar man sig varför han är så blygsam, vem skulle inte vilja flytta till ett samhälle där de kunde undgå att erlägga exempelvis byggnadslovs- samt vatten & avloppsavgifter enligt ett orättvist system där de med större behov och större konsumtion betalar mer än andra; gratis för alla och finanserna blomstrar. Om den teorin skulle hålla har han verkligen vänt upp och ner på allt hittillsvarande nationalekonomiskt tänkande.
Nu väljer han dagisavgiften, som har den unika egenskapen att den är inkomstbaserad. Denna egenskap kan ge lite märkliga effekter, både mentala och sociala. Det är så att lagtinget i sin vishet bestämt – på vilka grunder är oklart, men inte är de sociala – att för bostadsräntor skall det kompenseras vid beskattningen, även om bostadens storlek och övriga eventuellt fördyrande egenskaper inte motiveras av enbart grundläggande mänskliga behov. Med andra ord medför detta system att övriga skattebetalarna betalar för denna förmån, antingen genom högre avgifter, skatter eller någon kombination av dessa inklusive neddragningar. Det var inte jag om först berörde denna aspekt och man behöver inte vara vänsterytter för att se att den grupp som i hög grad åtnjuter denna förmån inte är i skriande behov av att ytterligare få sin subventionerade dagisavgift avskaffad. Men här är HL av annan mening, då han i sin första insändare uttryckligen talar om avskaffa ”orättvisan i avgiftssystemet där de ”rika” (HL:s citationstecken) betalar för de andra barnen” och i samma mening framställer det som beklagligt i att det är på bruttot avgiften baseras, alltså förmånen med avdragbara räntor obeaktad.
Problematiken med en politik där subventioner överlappar ett redan subventionerat system för folk med goda inkomster har han tydligen svårt, eller saknar viljan till, att hantera. Idag har den kommunala ekonomin inga ytterligare subventioner vars finansiering är lika obefintlig som denna att bjuda på så den som föreslår sådana måste rimligtvis veta att hans förslag ytterligare skärper behovet av finansiell åtstramning; de dynamiska effekterna, om sådana finns, är dessutom sannolikt negativa.
Nu står det rimligtvis HL fritt att föreslå vad han vill i fråga om budgeten; men det måste finnas ett pedagogiskt (för att inte säga moraliskt) problem i att föreslå dessa dubbla subventioner och dessutom få konceptet att framstå i god finansiell dager. Trots att ironi är ofint skriver jag: lycka till vid budgetetbehandlingen, Löthman!
Peter Andersson
