Var går gränsen för vanvård av djur?
Hur sköts övervakningen när det gäller uppenbar vanvård av djur? Är det inte ÅMHM:s uppgift? Var går gränsen för ett ingripande?
I en kommun på norra Åland får vanvården av köttdjur fortgå år efter år utan något ingripande från myndighetshåll. Där står djuren ute i snön i -20 grader med kutande ryggar utan vare sig vindskydd eller foder i sina häckar. När det var som kallast i förra veckan fick dessa djur ingen tillsyn på åtminstone fyra dygn och foderhäckarna var helt tomma.
Man undrar också hur de får vatten?
För att nötkreatur ska klara sig utomhus vintertid måste de ha fri tillgång till grovfoder, rinnande vatten (el-vattenkoppar till exempel) samt vindskydd. Det har inte dessa djur.
Också sommartid är bristen på omsorg i ögonfallande. Kor har gått ner sig och dukat under, små kalvar ligger döda på betet, ungtjurarna tjuvbetäcker kvigkalvarna och det är dålig ordning över huvudtaget. När betet är utätet kämpar djuren ned slyet för att få någonting i sig.
Varje djurägares självklara skyldighet borde vara att dagligen se till sina djur, se att de mår bra, att alla finns med i gruppen (när de hålls utomhus) och att det alltid finns mat och vatten.
Det här är inte bara en plåga för djuren, det är också en plåga för grannar och andra som ser eländet.
”Upprörd djurvän”
