Var finns visionerna inom åldringsvården?
Kan bara hålla med ”Närvårdare som tröttnat”. Är så urbota trött själv att stångas med en uråldrig ledning utan visioner.
När man anställer människor inom åldringsvården, verkar det inte spela så stor roll vad denna person har för bakgrund eller utbildning. Huvudsaken det är någon som kommer och gör jobbet. Hur blir det gjort då?
Ibland kommer det en riktig pärla som tänker och klarar jobbet med hjärna och hjärta, men lika många gånger kommer någon som aldrig jobbat med människor förut, inte kan språket eller tycker att det ”inte hör till ens befogenhet att utföra det ”pga att denne aldrig gjort eller utfört arbete inom vården förut.
De få närvårdare som finns kvar i arbetet på avdelningen får då utföra det men ska även hinna med sitt eget arbete. Sjukskötaren kommer i dagsläget och ger order, syns inte till på avdelningen i alla fall och även sårvård, injektioner, planering, dokumentering skall utföras. Sjukskötaren är med på ronder, men har egentligen ingen aning om hur personen är, agerar och fungerar i sin helhet.
Alltmer får man också ta hand om okända språk och försöka förklara för den anställda.
Personal kommer och går, man arbetar underbemannade för är någon sjuk, sätts det inte in någon vikarie och det heter att det inte går att få tag på. Vårdbiträdesutbildning vore något att kanske återuppta.Det är direkt oansvarligt som det är nu att vem som helst kan komma och jobba.
Här har ledningen sitt stora ansvar. Man trampar på sin personal och tar dom för givna. Fortbildning och visionärstänkande kan man och bör man ha om man har en ledningsposition. Konflikträdslan hänger i luften och man sopar gärna saker, verkligt allvarliga saker och problem under mattan.
Som ledare inom åldringsvården måste man ”våga vara visionär” för ”vågar man bara var ålänning” blir det inte mycket förändring, utan man tror man sitter i tryggt förvar på vår lilla ö.
Sen har vi det politiska ansvaret. Politiker måste också våga visionera om sin egen ålderdom och hur dom vill ha det. Okey spara och spara..det är bra men se till att spara på rätt sätt och inte som nu (inga anslag eller budgetering till fler tjänster) men också krav på ett ordentligt förankrat ledarskap i samarbete med personal.
Det spelar ingen roll egentligen hur välutbildad man är om man inte klarar att tala för sin personal, leda den och ge feed back. Personalen ska chefen vara rädd om och inte se som en ”slit och släng vara”. Det kommer snart, mycket snart att bli så att vi närvårdare helt enkelt slutar på våra arbeten för att behålla självrespekten och tron på att god vård bedrivs för alla gamla.Trivs personal så blir det resultat. Det är nere på golvet man arbetar och får resultat om man är en bra ledare, inte uppifrån och ner.
Varför lever vi ålänningar alltid i tron och naiviteten att allt är så bra här? Varför inte, hur kan vi bli bättre?
Det är faktiskt så att politiker som sitter i nämnder, styrelser och fullmäktige bör och ska ha kontakt med folket. Det är en skyldighet. Det är viktigt med ekonomi men det säger en hel del att det inte fungerar när människor slutar på sina arbeten för att dom helt enkelt fått nog.
Man ska dra öronen åt sig när tjänster hela tiden lediganslås, inga kurser ges, inga utvecklingsdagar utan vi är anställda att förvara människor. En samordnare mellan kommunerna borde vara en självklarhet, likaså en aktivitetsgrupp för åldringar som åker runt och tar hand om aktiviteter för åldringar, på deras vilkor.
Det finns mycket att göra men man stångar sig blodig och hjärtat gråter.
”En som vet”
