Välfärden viktigast
Det finns många viktiga saker att jobba politiskt för under den kommande mandatperioden: sjöfartsstödet, avfallshanteringen, den offentliga förvaltningen (som behöver nya grepp) och så vidare.
En särskild utmaning är det dock att slå vakt om och förbättra våra välfärdssystem i en tid som präglas av besparingar, indragningar och ett (nyliberalistiskt) ifrågasättande av samhällets ansvar för till exempel vård och omsorg.
Jag vet inte om läsaren kommer ihåg den serie reportage som Nya Åland haft under det senaste året om människor, som främst på grund av långvarig sjukdom hamnat i ett läge där det, i bästa fall, endast återstod att begära utkomststöd från socialen. Man berördes djupt av dessa berättelser ur vår åländska vardag, men visste inte hur man skulle reagera.
Klart är ändå att vi på rika Åland inte kan tillåta att någon faller igenom det sociala skyddsnätet. Detta ska ha så täta maskor att det fångar upp varje människa i nöd! Ingen får falla ner i en avgrund.
Jag har ingen färdig lösning till hands, men ett av problemen synes vara sjukdagpenningen och en mycket hårdare attityd till förtidspensionering. Tyvärr regleras det mesta i rikslagstiftning. Det skulle kanske därför gälla att komplettera med någon form av egna stödformer i likhet med det som kan ges personer som lider av fibromyalgi.
Jag tillstår ärligt att jag tillsvidare har knapphändiga kunskaper om den omfattande och snåriga lagstiftning som gäller på det här området.
Målet bör, tycker jag, i alla händelser vara att man ser till att alla tas om hand i vårt samhälle. Visst ska stödformer kunna ifrågasättas och ändras, så att de kommer de verkligt behövande till del och att eventuellt missbruk förhindras. Detta är jag den första att understöda.
Däremot betackar jag mig för de nyliberalistiska tankegångar om att hjälpbehövande mänskor ska vara hänvisade till välgörenhet, smulor från de rikas bord, som har figurerat i våra lokaltidningar denna sommar. Gärna liberalism, men inte nyliberalism (som är något helt annat)!
Jörgen Erlund
