Vad har hänt med Åland?
Mitt i allt är allting fel med våra kommuner. Nu är ingenting annat bra utom stora enheter. Man hör ordet ”stora enheter” vem som än uttalar sig från regeringspartierna. Det senaste är ÅHS toppolitiker som uttalar sig att vården blir bättre med större enheter. Vad betyder det egentligen i den verkliga världen? Speciellt när det gäller sjukhusvårs kontra socialvård? Hittills har ÅHS ensamt beslutat vilka kriterierna är för när en patient anses färdig behandlad, och en straffavgift börjar löpa gentemot kommunerna. Det förändras knappast fastän kommunernas antal är 16 eller 5.
Och den eviga kommentaren om att större enheter har bättre möjligheter till rekrytering av behörig personal. Vad jag vet så har kommunerna klarat detta rätt bra, jämfört med ÅHS, som bevisligen inte kunnat rekrytera behörig personal i tillräcklig grad (ex läkare). En massa tjänster är obesatta. Och ÅHS är väl en rätt stor enhet? (Hela lagtinget representerar ju hela Åland). Och så som systemet är på Åland, det vill säga att sjukvården är ”statlig”och övrig vård är kommunal så står sig alltså den statliga enheten för vård som den som har svårigheter att rekrytera. Och eftersom ÅHS är statligt, så borde inte antalet kommuner vara någon skillnad. Varje patient är ju ändå ett unikt fall, inte statligt kontra kommunalt.
Hemsjukvården blir också precis lika som idag för ÅHS vid landskapsregeringens kommunsammanslagningsplan. Med sammanhållen hemvård kommer visserligen det bli en skillnad för de stora kommunerna, eftersom kilometer som skall köras blir väldigt många flera, och arbetstiden på landsvägarna blir längre. Detta i sin tur skall väl kompenseras av kortare tid hos klienterna?
Men hur blir det när man går ner på induviduell nivå? Den behöriga personalen som idag är anställd inom vården inom kommunerna, den följer ju initialt med till de större kommunerna. Har de kvar sina arbeten åtminstone något år efter tvångssammanslagningen? Men är det någon som bryr sig om hur alla dessa personer känner? Osäkerhet i ekonomi kan påverka mycket. Men hur gör den nya kommunen om den sen anser att endel anställda inte håller måttet, eller behövs, behörighet eller inte? Skall det bli en massa uppsägningsprocesser? Och säger man upp arbetstagare, då är det svårt att återrekrytera till motsvarande arbeten. Och vilken ”reklam” gör en sådan personalpolitik i de stora enheterna?
Det har vi inte sett facit på. Det här är något man måste tänka på. Men vem skall tänka på det? De nya kommunerna, som inte ens landskapsregeringen ännu verkar vara överens om var gränserna egentligen skall gå? Det är någon som måste bärja fundera i allafall, för det gäller våra kommuninvånare. Samma kommuninvånare som skall rösta in politikerna.
Man talar också om specialkompetenser? Vi har samma arbetstagare och tjänstemän, åtminstone under en övergångsperiod. Då skall alla väljas till dessa specialområden? Vem kan garantera att detta lyckas, bara för att kommunen är stor? Och varför tror man nu mitt i allt att bara för att invånarantalet är större i en kommun och kommungränserna utvidgade att politiker ändrar sin inställning till ekonomi, inbesparningar, omorganiseringar med mera? Så i förlängningen kommer faktiskt kommunerna att dö ute i periferierna, människor kommer att må sämre, kontakten till myndigheterna kommer att försvåras, resetiden blir längre för både anställda och kunder/klienter, miljöpåverkan av trafiken blir större mm.
Och till slut, när de ekonomiska ramarna blir realiteter, då blir det effektiveringar. Kanske de stora enheternas politiker inte mera anse att de har råd att satsa på specialiseringar. Detta kanske leder till en massa arbetslösa personer. Det är väl inte detta som man vill, eller är det? Detta innebär större arbetslöshetspremier och sämre psykiskt mående.
I och med KST kommer prislappen för socialvård att garanterat bli dyrare, det medger till och med landkspasregeringen. Byråkratin inom KST kommer att bli gigantisk. Och detta kommer att leda till politiska diskussioner om inbesparingar, omorganiseringa med mera. Kanske inte alla specialiseringar ryms med här heller. Och hur mår då alla klienter och personal? Vem garanterar att alla lagar följs, åtminstone de lagar som även nu har tolkningsmöjligheter? Varför tror man att människorna får andra omdömen och värderingar bara för att de jobbar i en stor enhet? Och vem i hela friden har facit på hand om att allting blir bättre och rättvisare i och med större kommuner? Inte ens den naivaste politiker kan tro på det, eller…
I frågor av denna dignitet bör mera konsekvensanalyser göras. Man läser ideligen om alla oändliga miljökonsekvensanalyser, men hur är det med en riktig, lika noggrann som vid miljöfrågor, konsekvensanalys för hur alla skall må, hur man kommer att tackla arbetslöshet, större psykiskt illamående med mera. Vem skall betala för detta? Lagtinget, ÅHS? Som vardera måste spara en massa pengar. Eller kommunerna som aldrig kommer att ha råd?
Och hur tänker man då man säger att vården blir bättre i större enheter, då man har godkänt två minikommuner ute i skärgården? Skall skärgården få gå på i ullstrumporna? Hur skall de kunna rekrytera behörig personal? Hur skall skattesatsen räcka till där? Hur skall integriteten för alla kunder/klinter skötas där? Ja, det bryr sig ingen om, eftersom alltför många lagtingspolitiker har sina rötter i skärgården, och skulle det gjorts ett annat beslut, då kanske inte samma politiker blir invalda vid nästa val.
Nej , det finns inte rim och reson i detta. Landskapsregeringen ritar gränser och så får kommunerna sköta resten, Och stora kommuner gör omorganiseringar och prioriteringar och de ”stora” ekonomiska konsekvenserna är ett faktum. Periferin dör ut och myndigheterna blir stora och opersonliga. Endast de stora företagen kan vara med och ge offerter och byråkratin blommar upp.
För som kommunministern skrev, all byråkrati är inte dålig! Till sist har vi en stor kommunal byråkrati, en stor KST byråkrati och en stor landskapsbyråkrati, och det socialistiska samhället är ett faktum.
Vem vill vara med om detta, och vara den som förorsakat detta, inte jag i allafall!
Kerstin Wikgren
Partilös
