Vad gör vi åt fattigdomen?
Tretton procent av ålänningarna lever under fattigdomsgränsen och till skillnad från vad som ibland hävdas så är jag helt övertygad om att de allra flesta inte valt det medvetet.
Det är inte heller så enkelt att bortförklara med att det är de fattigas eget problem, för en liten omständighet som heter socialt skyddsnät gör att det blir allas problem. Vårt samhällsystem ger även de fattiga rätt att leva, dock med tveksam livskvalitet.
Varje person som lever under fattigdomsgränsen mår mer eller mindre dåligt. Är det barn inblandade, vilket det ofta är, så är det fler som mår dåligt. Detta dåliga mående yttrar sig i form av både fysiska och psykiska åkommor, allt för ofta missbruk och för barnen kan det bli problem i skolan som i förlängningen kan leda till låg utbildningsnivå, arbetslöshet, missbruk och kriminalitet.
Det är inte ovanligt att en sådan familj har fem olika regelbundna kontakter inom vård, skola och omsorg. När jag mådde som sämst var det elva (11) personer inblandade i min vård.
Fattiga mänskor är oftare sjuka eftersom man lever i en konstant oro för morgondagen, vilket fräter på både kropp, själ och humör. Att detta förhållande innebär en stor kostnad för samhället måste man inte vara Einstein för att förstå. Besparingsivrarna kunde ju räkna på vad det kostar om 13% av befolkningen regelbundet, ibland kanske flera gånger i veckan, anlitar i genomsnitt fem personer inom offentliga sektorn bara för att få livet att fungera.
Enligt min åsikt gör vi den allra största besparingen om vi får dessa 13% att må så bra att de klarar av att ta tag i sin situation och få ett drägligt liv.
Eftersom många fattiga har låg utbildning är det tyvärr inte så där bara att ta ett jobb, är man t ex över 40 och lågutbildad är man genast ganska ointressant, eller man måste åtminstone vara stark och frisk, har man fysiska krämpor så är man rätt körd. Är man en mamma som varit länge hemma med barn är det om möjligt ännu värre. För att inte tala om psykiska handikapp som t ex utbrändhet.
Är man ung och lågutbildad å andra sidan, så är det stor risk att man aldrig kommer ut på arbetsmarknaden för att man saknar den arbetserfarenhet som man skulle behöva för att få ett jobb.
Läroavtalssystemet utnyttjas inte så bra som det kunde p g a de regler som gäller, varför regelverket för läroavtalen borde ses över och genomgå lite nytänkande.
Men paradoxalt nog så är det så att om vi vill spara skattemedel så skall vi höja bidragsnivåerna över fattigdomsgränsen så att 13% av befolkningen blir friskare, för vem tjänar egentligen på att folk mår dåligt?
Jan Liljehage (lib)
