Vad är åländskhet?
Är du tillräckligt åländsk kära vän? Det får vi hoppas att du är, i synnerhet om du råkar ha en chefsposition inom förvaltningen. Där är numera uttalad åländskhet av väsentligt värde om man får tro lagtingsledamot Runar Karlsson i en kommentar nyligen.
Det var i en artikel om polismästarens tjänstetillsättning härförleden som centermannen Runar Karlsson sade att, citat ”åländskheten ska respekteras”. Detta kan rimligen bara tolkas som ett eget och särskilt kriterium utöver svenska i tal och skrift, insikter om självstyrelsens grunder samt en oklanderlig gärning i tjänsten och privat. På Åland ska man alltså vara åländsk också, det räcker inte med att vara duktig och kompetent i det man gör, det är budskapet för dagen!
Att det finns en viss ökultur är ofrånkomligt, varje befolkningsgrupp har sina specifika egenheter i form av dialekter, sedvänjor och andra loka lt förekommande traditioner. Men är dessa verkligen tillämpbara vid tjänstetillsättningar eller bedömningen av utförandet i sådana sammanhang? Jag har svårt att se det! För den utifrånkommande måste det te sig skrämmande att det finns en dold agenda man förväntas följa, och ännu värre, att enskilda lagtingsledamöter tillåter sig ha åsikter om hur tjänstemännen utför sitt värv. Denna typ av överhetsfasoner känns gravt otidsenliga och gynnar knappast nyrekryteringen till öriket som redan är omvittnat svår på sina håll.
Den logiska konsekvensen av att framhålla det egna, det åländska, är förstås att motsatsen, det icke åländska , inte är riktigt lika fint eller önskvärt. Det är så jag tolkar vad Runar Karlsson säger när han pratar om respekt i dessa frågor. Konklusionen är således att på Åland bör man anpassa sig, ta del av det nya men lämna bagaget därhän, då har du gjort rätt och får en guldstjärna i kanten. Känns retoriken otäckt bekant?
Vi är för få som ror skeppet Åland framåt, det har vi hört åtskilliga gånger från politiskt håll. Ålänningarna behöver bli fler, ja rent av fördubblad befolkningsmängd har man talat om. Jag är den första att räcka upp handen, låt dem som vill få komma, inte bara de som passar in i landskapsregeringens snävt tilltagna ”Kom hem” program. Jag är dock orolig över att Runar Karlsson och hans anhängare står i vägen för en sådan utveckling. Om prislappen för ett åländskt liv är att överge sitt ursprung behöver vi knappast trängas här framöver, det finns andra destinationer som ser möjligheter i mångfalden. För övrigt undrar jag om pekpinnar och diktat någonsin skapat harmoni bland människor? Personlig frihet är vägen till trivsel, men i det paketet kan ingå både alternativa hemspråk och andra för oss okända kutymer, kan vi erbjuda den toleransnivån?
Magnus Mobrandt
