DELA

Ulla-Lenas cykeltur i diket

Romanen Leo var en lysande skildring av tiden då den åländska sjöfarten internationaliserades och grunden lades för kommande epoker. Men i synnerhet var den en hyllning till de lemländska bonderedarna. Det har givit allmänheten en skev bild av den åländska bondeseglationen som ju hade sina rötter och stora sjöfarare i helt andra kommuner. Tyvärr blev uppföljarna slätstrukna och den skönlitterära beskrivningen av den åländska sjöfartens övergång till maskindrivna fartyg är fortfarande ogjord.

Sjöfartsmuseet uppfördes blev museet en storslagen hyllning till en av dessa redare – Gustaf Erikson. Det hade sin naturliga förklaring i GEs framgångar och världskända segelfartygsflotta men framförallt i att GE och hans efterkommande insåg vikten av att för eftervärlden bevara och beskriva segelsjöfartens storhet och avgörande betydelse för sjöfartsnationen Åland. Utan deras insats hade vi idag inte vare sig haft Sjöfartsmuseet eller Pommern och kunskapen om denna viktiga epok skulle för alltid ha gått oss ur händerna. Den rikedomen skall vi ålänningar vara dem som stod bakom och möjliggjorde byggandet av Sjöfartsmuseet evigt tacksamma – alltså familjen Gustaf Erikson.
Bevarandet och driften av Sjöfartsmuseet och Pommern är alltså en hyllning till rederiet Gustaf Erikson!

Däremot var det andra krafter som förde den åländska sjöfartsnationen vidare in i den maskindrivna epoken. Och här var det Hugo Lundqvist vi har att tacka för den banbrytande insatsen på samma sätt som vi sedermera kunde tacka Algot Johansson för tankerepoken och Gunnar Eklund för färjeepoken. Ingenting av detta har det funnits plats för inom ramen för det ursprungliga sjöfartsmuseet. Detta har varit vårt museums stora problem och behovet av att visa övergången till maskindrivna fartyg och Hugo Lundqvists betydelse har påtalats och dryftas så länge jag kan minnas. Önskan av ett utbyggt sjöfartsmuseum har alltså främst drivits av detta behov men även önskan att kunna beskriva fyr- och lotsväsendet.
Allt detta kommer nu fram på ett enastående sätt i den tillbyggda delen av museet. Återstår sedan att beskriva Algots och Gunnars gärningar och betydelsen av dem!

Det är på intet sätt att förringa Gustaf Eriksons gärning och betydelse att inte kunna inrymma GEs kontor i museet. Att kunna visa kaptenssalong, manskapsskans, rederikontor och redarhem från en och samma epok på samma plats skulle ha varit enastående. Men museets uppgift är beskriva hela den åländska sjöfartens historia och utveckling. Och det kommer vi att kunna göra på ett alldeles enastående sätt. Vårt integrerade museum med såväl den “gamla” som den “nya” delen kommer att bli något i hästväg hela Åland till fromma och stolthet.

Så låt inte frågan om “Gustafs kontor” grumla denna glädje och stolthet. Gustafs arvingar hade det utomordentligt goda omdömet att donera Gustaf Eriksons hem inklusive den byggnad där kontoret ursprungligen fanns till Mariehamns stad. Där finns en enastående möjlighet att återskapa denna helhet. Finns det en vilja finns det en väg! Men alla som är djupt imponerad av alla de som bidragit och bidrar till att skapa den enastående sjöfartsnäring Åland idag kan visa upp betackar oss för pekpinnar och försök att skapa misstro och missämja. Vi behöver glädje, sämja och framtidstro.
Johan Dahlman