Typisk ”helsingforsvinkel” på Åland
I torsdagens HBL funderar Mikael Sjövall över ålandsexemplets tillämplighet på andra regioner och minoriteter. Om inlägget var ironiskt menat ber jag om ursäkt, men annars tycker jag att Mikaels inlägg avspeglar en ganska typisk ”helsingforsvinkel” på problemet.
Det kan säkert vara intressant med ett besök på Svenska Finlands Folktings kontor, gärna följt av en guidad tur till Ekbergs, Svenska Teatern och kanske Stockmann, dvs de få ställen i Helsingfors där man ännu klarar sig på svenska.
Som exempel på en fungerande tvåspråkighet är annars Helsingforsregionen ganska illa valt, något man även kan utläsa av omdömena på sidan 6-7 i samma tidning. Man kan även notera kommentaren för några dagar sedan i HBL gällande två/respektive enspråkiga skolor: ”Att denna debatt förs helt på finska säger egentligen allt”.
Att förverkliga ett fungerande minoritetsskydd är en svår balansgång och ålandsexemplet kan inte appliceras rakt av på en annan region, med andra förutsättningar. Däremot kan man med fördel studera och ta idéer. Se vad som är bra och vad som är mindre bra. Då ser man vikten av starka, regionala institutioner som garant för minoritetens rättigheter, speciellt i ett längre perspektiv.
Med detta inte sagt att det inte skulle finnas enskilda ålänningar som hyser motvilja mot finskspråkiga, på samma sätt som det finns Helsingforsare som hyser motvilja mot svenskspråkiga (något jag själv kunde konstatera senast för en månad sedan), men ännu har inget parti den åländska lagstiftande församlingen föreslagit en ”synlig märkning” av finskspråkiga.
Anders Gustafsson
Mariehamn
