DELA

Tvåspråkig skola – ett svårfångat begrepp

Den offentliga debatten om tvåspråkiga skolor i Finland har gått i vågor under de senaste två åren. Debatten omspänner allt från svenska språkbadsklasser i finsk skola via samlokalisering av två separata skolor till en mer eller mindre klar blandning av växelvis undervisning på finska och svenska i klasser för elever med varierande språkbakgrund. I nuläget är det särskilt i den finlandssvenska skolan vi hittar barn och unga som är finsk-svensk-tvåspråkiga. Inom den grundläggande utbildningen i den finlandssvenska skolan får exempelvis var tredje elev undervisning i modersmålsinriktad finska, medan modersmålsinriktad svenska endast erbjuds i en handfull finska skolor och med andra ord är så gott som obefintlig.

I debattinlägg, diskussioner och vetenskapliga publikationer har frågan om tvåspråkiga skolor dryftats på många håll och ur olika synvinklar. Svenska språknämnden i Finland, med uppgift att fatta beslut om språkliga rekommendationer för svenskan i Finland, har följt den pågående debatten och lyfter här fram aspekter som den anser är relevanta för en fortsatt diskussion.
För det första är det viktigt att alla elever i Finland får gå i en skola där deras språkfärdigheter stöds och gynnas på bästa möjliga sätt. Såväl finsk- som svenskspråkiga barn i Finland har enligt lag rätt till utbildning på sitt eget språk. Det är också viktigt att inga barn i undervisningssituationer tvingas in i en roll där de ska fungera som språklärare för barn med ett annat modersmål om det sker på bekostnad av den egna språkutvecklingen.

För det andra finns det skäl att påpeka att redan begreppet tvåspråkig är komplext. Tvåspråkighet kan dels gälla individer, dels grupper eller hela samhällen. De här nivåerna är väl utforskade och rekommendationerna för att uppnå en fungerande tvåspråkighet på individ- och samhällsnivå är olika. Det är sannolikt att föräldrar i sin argumentation lyfter fram åtgärder som är viktiga för barnets (d.v.s. individens) tvåspråkighet medan man i synnerhet på finlandssvenskt håll fokuserar på rekommendationer för samhällelig tvåspråkighet.

För det tredje kan konstateras att vi i dag har mycket debatt om tvåspråkighet och tvåspråkiga skolor, men mindre sammanställd och allmänt spridd kunskap. Forskningen i landet har på den punkten mycket att erbjuda. Det finns en hel del nationella och internationella forskningsresultat som ger vägledning i fråga om såväl individuell som samhällelig tvåspråkighet. Något som språkforskningen entydigt har visat är att språkets status inverkar på språkinlärningen och språkfärdigheten. Skolan är inte en isolerad ö från det omgivande samhället. Det betyder bl.a. att utgångspunkterna inte är likadana för landets majoritetsspråk och minoritetsspråk. Detta är också något som har beaktats när språkbadsundervisning utvecklades i Finland. Språkbad är ett av de forskningsområden som faktiskt redan nått ut och fått en etablerad plats i det finländska samhället. Den internationellt erkända forskningen om språkbad har också gett värdefulla insikter för språkundervisning på olika håll i landet och erbjuder underlag för att utveckla nya undervisningsformer.

För det fjärde är det viktigt att komma ihåg skolans centrala roll när det gäller att utveckla elevernas språk och skapa miljöer där inte endast vardagsspråk används. Språket som verktyg för tanken utvecklas i och genom olika undervisningsämnen. Och språkfärdigheten kan utvecklas till en funktionell nivå även om språket endast är ett klassrumsspråk, vilket bland annat språkbadsundervisning visar. En modersmålsliknande behärskning förefaller dock kräva att språket används regelbundet i kommunikation också utanför skolan och i varierande situationer. Forskningen har därtill visat att den språkliga hem- och närmiljön inverkar olika på språkutvecklingen beroende på i vilken ålder eleven är.

För det femte noterar vi i Svenska språknämnden att varken Finland eller Svenskfinland är språkligt enhetliga områden, vilket har gjort det svårt att komma framåt i den allmänna debatten. Inom Svenskfinland växlar skolmiljöerna från enspråkigt svenska områden till områden med närmiljöer dominerade av finskan. Ser man till hela landet är variationen likaså mycket bred. De som deltar i debatten kommer därför från mycket olika språkmiljöer och har varierande erfarenheter, föreställningar och kunskaper i bagaget. Men skillnaderna mellan språkmiljöerna har också en annan dimension. Borde det finska samhället i all sin språkliga mångfald skräddarsy undervisning enligt lokala behov? Om man gör det följer frågan om vilka korttidseffekter och långtidseffekter sådana särlösningar kan få. På detta finns än så länge inget svar, men jämlik utbildning har hittills varit en grundsten i landets skolväsende.

Hur går vi vidare? Det viktigaste, enligt språknämndens syn, är att debattörer och andra involverade delar en förståelse för att utgångspunkterna för olika parter helt enkelt är olika, oberoende av om det gäller finsktalande, svensktalande eller tvåspråkiga. På det sättet kan debatten utvecklas till en konstruktiv dialog som leder vidare och framåt.
Vi behöver också öka och vidga kunskapen om hurdana tvåspråkiga lösningar man redan nu har gått in för runt om i landet och dessutom i liknande utländska språkmiljöer. På det sättet kan vi klarlägga om det verkligen finns anledning att se över det nuvarande finländska utbildningssystemet med ett finskt och svenskt system som lever sida vid sida men i dag inte korsar varandras vägar. Genom den ökade kunskapen får vi också möjligheter att utveckla vårt finländska skolsystem. Finland är starkt i behov av en långsiktig språkplanering för att kunna erbjuda alla sina skolelever möjligheter att utveckla en stark finska och svenska. Planerna behöver dessutom hela tiden följas och revideras enligt vad som sker i landet och omvärlden, och enligt hur språken i samhället utvecklas.
Svenska språknämnden i Finland
Sten Palmgren (ordförande)
Laila Andersson
Siv Björklund
Mona Forsskåhl
Henrik Othman
Eivor Sommardahl
Pia Westerberg