Två steg åt höger, och sedan ett till
Henrik Löthman har med sin insändare ”Avgiftsfri barnomsorg i staden” (23.6.13 tror jag) anslagit en ideologisk ton som till sin originalitet är häpnadsväckande för en förment socialdemokrat och som man får förmoda och hoppas att inte har status av att vara politbyråsanktionerad. Bortseende från de många nyskapande men tyvärr improduktiva infallsvinklar som det här varken finns anledning eller intresse för att polemisera kring koncentrerar jag mig i stället på att endast kommentera den rent finansiella och fördelningspolitiska aspekten.
Det är säkert riktigt att staden har inkomster om drygt 700.000 euro per år i dagisavgifter; inte en av de större inkomstposterna (de facto knappt mer än vad staden brände på det även av media oredovisade Itiden-fiaskot), men exakt däri ligger problemet. De medel som staden fakturerar för dagvården täcker endast en bråkdel av vad kostnaderna för att upprätthålla denna service utgör. Jag gissar att avgiften står för kanske 11 % medan lejonparten således direkt belastar skatteintäkterna; det är faktiskt så att inte en enda brukare av denna service, hur välbeställda de än är, betalar stadens faktiska kostnader. I synnerhet det arbiträra avgiftstaket sätter effektivt stopp för det.
Att den priviligierade kasten, som alltså, enligt mitt objektiva förmenande, redan erhåller en oskälig indirekt samhällssubvention i form av avdragbara bostadsräntor, som vi för övrigt inte ens har råd med, är inte något som förefaller tillräckligt för HL utan som grädde på moset förespråkar han också att dessa avdrag för stora och pråliga herrgårdskomplex ytterligare måste räknas dem till godo så att nettoinkomsten och inte bruttot ligger till grund för kalkyleringen av deras redan skattefinansierade dagisservice; med andra ord ett slags trestegssystem för att göda de besuttna.
Detta blev komplicerat: det korta protokollet: en socialdemokrat anser att de välbärgade bör befrias från dagisavgifter, behålla oskälig och finansiellt betungande (övriga, också låginkomsttagare täcker lakunen) avdragsrätt för ”bostads”-räntor; det enda han i hastigheten inte kommit ihåg att föreslå är det brittiska systemet med bränslesubventioner för miljonärer bosatta i Marbella.
Ovanstående är ingen karikatyr; HL har själv presenterat premisserna för sitt intellektuella, ideologiska och finansiella haveri.
Peter Andersson
