Tröttsam antiåländsk retorik
Knappast har väl någon missat att tidningen Nya Ålands chefredaktör Nina Fellman är emot självstyrelse i allmänhet. Och självständighet i synnerhet. Fellmans ledare i NÅ, tisdagen den 11.1.2011, förmedlar åter det uttjatade budskapet om att vi ålänningar absolut inte ska tro att vi är något.
Även om Fellman denna gång väljer att såga den åländska lagstiftningsbehörigheten är den finlandsnationalistiska retoriken exakt densamma som i alla dessa enformiga ledare. Åland är för litet, för resurssvagt och för inkompetent för att lyckas åstadkomma något.
Självstyrelsen får en nedlåtande klapp på huvudet som ”ett bra och spännande instrument för regionalt självbestämmande”. Men viktiga saker ska ålänningarna absolut inte syssla med. De som vågar tycka annorlunda är förhatliga (ålands)nationalister med en treårings mentalitet. Enligt Fellman.
”Så långt det är möjligt utan att bli en egen stat” var utgångsläget när ålänningarna påtvingades självstyrelsen som ett minoritetsskydd. I stället för den återförening med Sverige ålänningarna egentligen ville ha. Finland fick och har suveräniteten över Åland enbart under förutsättning att ålänningarnas enspråkighet och identitet skyddas mot trycket från det finska samhället.
Det utgångsläget borde vara självklart också idag när det gäller självstyrelseutvecklingens mål och mening. Och ligger även som grund till den självständighetstanke som hela tiden funnits i det åländska samhället, som en reträtt om Finland inte klarar av att uppfylla kravet för suveräniteten.
Självbestämmanderätten är det verktyg som förverkligar minoritetsskyddet. När ålänningarna själva styr över sin vardag och utveckling minskar de tvingande kontaktytorna med det finska samhället. Och ger ålänningarna friheten att styra det åländska samhället i den rikting man önskar, möjligheten att själva välja vem man samarbetar med och skapa de kontakter man har mest nytta av.
Litenhet innebär inte resurslöshet per automatik. Dels finns andra självstyrda och även självständiga regioner i samma storlek som Åland som klarar sig retsamt väl. Och dels hör Åland till de rikaste regionerna i Europa. Kan andra så kan vi ålänningar.
Men använder vi våra resurser på bästa sätt? Hur väl fungerar vår förvaltning i jämförelse med andra motsvarande regioner? Var brister det i samarbetet där de andra lyckas? Vi har verktygen. Men har vi makthavare som kan eller ens vill använda dem? Den makthavare som inte är intresserad av utveckling av självbestämmanderätten lär knappast använda verktygen heller. Åtminstone inte på rätt sätt.
Att använda och utveckla självbestämmanderätten är inget självändamål. Inte ens om slutmålet är självständighet. Och handlar inte heller om antipati mot Finland eller ens det finska. Ålänningarna är en internationellt erkänd och skyddad minoritet. Och har både rätten och skyldigheten att värna om de åländska särdragen och möjligheterna.
Den finlandsnationalistiska retorik Fellman ständigt försöker skapa opinion med, mot ålänningarna och minoritetsskyddet, är bara ledsam och bidrar inte till något konstruktivt för ålänningarnas del.
Erik Schütten (åf)
Poängen i min ledare var, och är, att vår förvaltning och våra politiker inte kan vara specialister på allt, och att det är dumt att göra om all lagstiftning bara för sakens skull. Om Erik Schütten bedömer att alla resonemang som inte är Ålands-nationalistiska per definition måste nationalistiska för någon annan storhet, så är det hans värld som är svartvit, inte min.
Jag älskar både Åland och självstyrelsen, men väljer att göra det med öppna ögon.
Och Nya Åland förblir, som alltid, kritiskt granskande.
Nina Fellman
chefredaktör
Nya Åland
