Tillväxt och inflyttning
Nej , vi blir inte yngre av en kommunstruktur, men större och starkare kommuner kan hantera och undvika kommande utmaningar via ökad nyttjandegrad och bredare kostnadsfördelning för drift och investeringar utan kontraproduktiva skattehöjningar. Dämpade skatte- och avgiftsnivåer bidrar till Åland som attraktiv inflyttningsort, viktigt med tanke på vår åldersstruktur och näringslivets stora behov av rekrytering och företagsutveckling.
Vi måste bli fler är en verklighet som får bättre fart under vingarna om vi erbjuder ett Åland som inte är överadministrerat utan fyllt av valfrihet, där skattepengarna går till det som verkligen utvecklar och tryggar ålänningen och Åland. Självklart är det logiskt att tjänster och uppgifter som i dag utförs inom 16 olika enheter blir billigare att utföra i färre men större enheter. Lika logiskt som att större enheter innehåller fler kompetensområden.
Allt hänger ihop som ett utvidgat ekonomiskt kretslopp där en stark och modern offentlig förvaltning ger förutsättning till valfrihet och lägre skattetryck, som stärker inflyttning och rekrytering, som skapar en god grogrund för näringsliv och arbetsplatser, som ger välfärd. I dag brister det på flera punkter, bl.a. skattetryck, rekrytering och inflyttning samt en överstor kommunal förvaltning sett till vår storlek. Det handlar om att göra Åland modernt och konkurrenskraftigt.
Kommunstrukturen ger oss verktyg att förstärka ekonomin, annars torkar Åland bort. För att det ska finnas en tillräckligt stor kaka att fördela behövs kontinuerlig tillväxt och då måste vi ha ett starkt tillväxtområde som skapar ekonomiska förutsättningar för hela Åland att leva. Att säga att Mariehamn är en vinnare som inte drabbas av kommunstrukturen är som att säga att Norrland klarar sig utan Stockholm.
Genom att rationalisera kommunsektorn skapar vi per automatik ett ekonomiskt utrymme och en modern struktur med framtidstro. Att bara titta i nuet och inte ta framtidens hotbilder på allvar, är att lura oss själva, men framför allt kommande generationer. Till ett kraftigt växande investeringsbehov måste vi räkna en markant uppskruvad kommunalskatt, försämrade avdrag och maximerade avgifter.
Allt för att cementera 16 hämmande kommungränser och en garanterat nermonterad välfärd där de senaste årtiondenas nedläggning av skolor fortsätter och vår välfärd försvagas i takt med att försörjningskvoten stiger. Per automatik kommer Åland då bli en mindre attraktiv arbetsgivare och dagens svårigheter med att rekrytera och öka inflyttningen ter sig som en lätt sommarbris jämfört med vad som komma ska. Åland hamnar i en negativ spiral.
Det här är inte att vara pessimist, det är krass fakta och något som våra närregioner redan insett, och det är bara att ta till sig den statistik som vår utmärkta statistikbyrå (ÅSUB) under flera år tagit fram. Att blunda och vägra se utmaningarna och inte komma med konstruktiva motförslag till hur Åland ska hantera framtiden är inte ansvarsfullt.
Det har funnits incitament för kommunerna att gå ihop sedan flera år, men ingenting har hänt. Sannolikheten att någonting händer, som på frivillig väg skulle innefatta alla åländska 16 kommuner, är liten och då står vi där och undrar hur vi ska ha råd med allt. Många väljer benämningen tvångslagstiftning.
Då undrar jag vilken lagstiftning som inte är av tvång?
John Holmberg
Lagtingsledamot Liberalerna
