DELA

Till minne av Gunnar Häggblom

Gunnar Häggblom är borta, han fick ett långt liv och han har på många sätt satt sin prägel på det politiska åländska samhället. Vi är många som på olika sätt minns honom, som polis och ordningsman, som politiker, som vän, som människa.

Jag hade tillfälle att under min tid som kommunsekreterare i Saltvik under 1980-talet samarbeta med honom då han var kommunstyrelsens ordförande under några år. Jag minns ett par episoder från den tiden som jag vill berätta om.
Under den här tiden fanns i Saltvik ett dagvårdsbidrag för barnfamiljer. Den som inte anlitade den kommunala barndagvården kunde på anhållan få en viss summa per dag i ersättning för privat dagvård. Summan utbetalades till den som vårdade barnet, oftast en mor- eller farförälder eller annan anhörig.
Gunnar och Judit Häggblom vårdade periodvis två av sina barnbarn då föräldrarna arbetade utom hemmet och vi på kommunkansliet påpekade för Gunnar Häggblom att han och Judit kunde erhålla en viss ersättning från kommunen för detta. Gunnar blev uppbragt och sade: ”Skulle inte jag kunna ta hand om mina barnbarn utan kommunens hjälp? Aldrig att jag söker någon ersättning för detta!”
För honom var det en hederssak att ta hand om familjen, till detta behövdes inget offentliga skattemedel! Få är de politiker som tänker i dessa banor i dag.

Den andra episoden handlar om jämställdhet! Jag, som ofta och gärna talar om jämställdhetens förträfflighet, och Gunnar Häggblom, med en något annorlunda syn på frågan, hade en dag en diskussion i detta ämne! Jag framhöll vikten av att man skulle hjälpas åt med hemsysslor, matlagning osv. Då sade Gunnar ”Skulle jag gå och röra i Judits köksskåp utan lov? Hon går ju inte heller och rör i mina papper på skrivbordet!”
För Gunnar var det en självklarhet att var och en hade sitt arbetsområde i hemmet, sitt ”revir” om man så får säga. Han hade stor respekt för sin hustru, hennes kunnande och hennes integritet. Självklart hjälpte han till om hon bad om det, men utan lov trängde han inte in på hennes domäner.
Hos Gunnar och Judit Häggblom var det han som skötte utrikespolitiken och hon som tog hand om inrikespolitiken! Det är ju också en form av jämställdhet när var och en verkar inom sitt område, men visar respekt för den andra partens intressen och kunnanden.
Gunnar Häggblom var en stark personlighet, familjen betydde mycket för honom, liksom han för dem, och vi känner med dem alla som nu saknar honom.
Runa Lisa Jansson