Till ledningen för ÅHS
Hur i livet tänker ni egentligen? Ni skall fr.o.m. vecka 37 stänga antikoagulansmottagningen (AK-mottagn.) Varför?
För ett antal år sedan skrevs det att denna avdelning var praktiskt taget självbärande, alltså borde inte sparkrav vara orsaken. Har ni överhuvudtaget tänkt på patienterna för att inte tala om personalen? Knappast. Nu skall patienterna beställa tid till laboratoriet via dator!
Många av oss äldre människor äger ingen dator, än mindre kan vi använda en sådan. Flera pensionärer har en så låg pension att det inte är möjligt att investera i en sådan, med tillhörande internet-kostnader. De patienter vilka inte har möjlighet att beställa tid, skall sitta och köa till labben.
Trycket där kommer att stiga betydligt, vilket bådar för långa väntetider. Är det klokt? Vi borde i så fall även ha möjlighet att ringa och boka tid.
På labben skall vi patienter stickas i armvecket, ett större ingrepp än ett ”pick” i fingret. Vi som annars också ofta blivit stuckna i armvecken av olika orsaker, börjar få ärrbildningar i ådrorna, vilket gör det besvärligt att bli stuckna och att få blodet att rinna.
Råkar INR-värdet inte vara i ordning, måste vi oftare kolla upp det (ofta 1x/vecka) tills det är bra igen. Varje gång skall vi bli stuckna i armvecket istället för i fingret.
Resultatet av undersökningen låter vänta på sig. Förut fick vi svaret inom 1-2 min. och doseringen kunde genast bli korrigerad vid behov. Mycket smidigt. Nu kommer det att ta ett par timmar. Svaret skickas till AK-sköterskorna för granskning och vid behov ringer de upp oss patienter för korrigering av medicinen. Varför ges inte ”AK-apparaterna” till labben, så att vi även där kunde klara oss enbart med ett stick i fingret?
Det nya systemet är minsann ingen utveckling, det är en tillbakagång av AK-behandlingen. Man frågar sig om ni överhuvudtaget tänker. Att denna förändring har planerats ”i smyg” gör inte saken bättre. Har ni varit rädda för protester?
Hela systemet kommer att bli en betydande försämring för oss ”Marevan-patienter”.
Marianne Fabritius
