Till kritiken av stadens finanspolitik
Lennart Isaksson bör ha en eloge för att han bryr sig om och försöker informera om stadens finansiella situation. Men frågan är om inte han inte i sin iver att uppnå detta syfte gör denna hedervärda målsättning en björntjänst genom att i sin polemik grovt felpresentera basuppgifter om stadens finansiella utveckling.
Hans hypotetiska person (icke-ordet ”hen” ingår inte i min vokabulär och kommer inte att göra det) av årgång 1995 föddes definitivt inte i en skuldfri stad. Av bokslutet för nämnda år kan utläsas att stadens skuld då uppgick till 87,6 miljoner mark vilket med beaktande av att levnadskostnadsindex sedan dess stigit med 35 % och med en omräkning enligt kursen 5,94 mark per € samt korrigerat för befolkningsutvecklingen skulle ge en skuldsättning om något mindre än 2.000 € per capita vid årsskiftet 1995-6. Vi har således inte en infinit %-ökning från 0 till 3.000 € utan en i och för sig avsevärd reell ökning om något över 50 % över tidsperioden vilket är illa nog men det är inte lika spektakulärt som den domedagshistorieskrivning LI målar upp.
Nu bör det tilläggas att personen (den hypotetiska) i fråga har haft tillgång till ett synnerligen kostsamt skolsystem (men inte nödvändigtvis det mest kostnadseffektiva), ett nästan helt skattefinansierat dagis och en modern simhall som också delvis drivs med skattemedel, för att nämna ett axplock. Hans generation var inte lottlös, nästa får det antagligen värre.
Staden förefaller på basis av oklanderliga demokratiska beslut ha bedrivit en politik där man först fastställt servicenivån och där uppgiften att finansiera detta är en frågeställning som haft andra rangens prioritet vilket rätt naturligt lett till att stadens finanser urholkats, dock inte i den katastrofala omfattning som LI hävdar, men jag instämmer däremot till fullo med att detta inte är hållbart i längden. Staden bör sanera sina finanser nu, när man blir tvungen till det är det redan för sent. Detta kan rent teoretiskt göras genom att skära i utgifterna men jag betvivlar att mariehamnarna skulle acceptera de sociala konsekvenserna i det scenariot så ett högre skatteintag är ofrånkomligt.
Personen från 1995 kan däremot ha andra än rent moraliska synpunkter på det faktum att staden genom ”försumlighet” och ”lagstridighet” (Högsta Förvaltningsdomstolens ordval, inte mitt) förverkar några hundra tusental € av skatteintäkterna genom finansiell verksamhet som definitivt inte ligger inom den kommunala kompetensen (i ordets bägge betydelser).
Peter Andersson
