Tarmparasit i ejder
Det var en intressant artikel om ejdrarna i Nya Åland den 28.2. Birger Eriksson har säkert sätt en hel del då han vistats mycket ute på Hamnskär i norra Hammarlands skärgård. Men det kom inte fram någonting av det som är en stor orsak till att ejdrarna minskar, nämligen det faktum att ejderungarna dör cirka tre veckor efter det att de kommit ut på vattnet. Enligt Åbo akademis forskning dör de av en tarmparasit. Detta började redan på 90-talet och fortgår än. Vi har ju inte sett halvvuxna eller än mindre vuxna ungar på somrarna på många år. När dessutom ådorna tas av örnarna på bona kan det ju gå bara åt ett håll för ejderbeståndet.
Jag har nog sett några ejderkullar varje år i slutet av maj, men vid midsommartiden hittar man en del döda på stränderna. Oftast på de yttre skären. Levande ungar är sällsynta i juli och augusti. Åtminstone på norra Åland. Däremot ser jag vuxna ejderungar ganska mycket varje sommar i Kobba klintar-trakten.
Eftersom jag varit med ganska länge, levat mitt liv på vattnet både med och utan bössa, kan jag ju bara säga att ejdern började öka på -50, -60-talet. Detta trots en oreglerad jakt, jag menar inga kvoter eller sådant. Det var först med EU som restriktionerna började komma. Och när gudingjakten stoppades helt, började minskningen av beståndet på allvar. En ödets ironi, kan man säga.
Vissa sjöfåglar minskar och sälarna ökar. Ibland börjar jag tro att ”de som makten haver” kanske alltid börjar i fel ända. Och när det är för sent!
Karl-Erik Bergman
Geta
