Tack, Åland!
En söndagskväll den 19e januari 1992 anlände vi till Mariehamns lilla flygplats. Vi var tre familjer som tillhörde den andra gruppen av kvotflyktingar som togs emot av landskapet Åland. Vår familj bestod av mig och frun Azam med två små barn på 6 respektive 4 år gamla.
Spänningen var stor, allt var så nytt för oss. Det var som en scen ur “ Alice In Wonderland “! En liten grupp av våra landsmän som bodde här sedan tidigare tillsammans med de berörda myndigheterna från socialkansliet och Röda korset väntade på oss i den lilla väntesalen.
– Här är ändan av världen, man kan inte fly härifrån. Vart än du går så är du omringad av vatten! sade en av de kvinnliga landsmännen och alla skrattade .
Som Robinson Crusoes ö, tänkte jag .
Vi var så trötta på alla osäkerheter och oroligheter i så många år, så att tryggheten här blev den absoluta känslan som dominerade i dem första dagarna. Allt verkade vara så välorganiserat och människor var så vänliga.
Varken de snötäckta tomma gatorna, trottoarerna eller den tjocka isen på Slemmern skrämde oss. Tvärtom. De gav oss en lugnande känsla av frid.
Med tiden upptäckte vi flera sidor av Åland som det kyliga grön-vita paradiset på jorden. Vi startade ett nytt liv här och blev nya medborgare så småningom. Våra barn fick chansen att växa upp i ett tryggt samhälle.
Det nya livet var däremot inte en dans på rosor. Stora utmaningar väntade oss på vägen. Språket, anpassningen till det nya klimatet, kulturskillnader och sättet att närma sig de nya människorna som verkade vara så annorlunda var några exempel.
Nu har det gått exakt 20 år sen den dagen. Vi trodde då aldrig att vi skulle bo här så länge. Åren som har gått har inte minskat på hemlängtan hos oss, men vi har lärt oss att leva livet och möta dagarna som de är. Barnen har blivit vuxna och vi har hunnit bli gråhåriga! Flyktingsfamiljer har fått barnbarn, men vi har även måstat ta farväl av två av våra kära vänner som vilar på Mariehamns kyrkogård. Så livet har gått vidare här också.
Trots alla skillnader är vi människor lika på många olika sätt var än vi kommer ifrån. Komplikationer och missförstånd kan dyka upp på vägen men huvudsaken är att det finns god vilja att leva sida vid sida med andra och visa respekt mot andra som individer. Vem väljer när man ska födas? Hos vilken familj och i vilket land?
Härmed vill vår familj – för sin del, tacka Åland och ålänningar för alla dessa fantastiska år . Högsta poängen i betyg som man kan få i iranska skolor är 20. Det sammanträffar antal år som vi har bott här, så vi ger vår bästa 20-poängare till er alla!
Tusen tack!
Familjen Shafiei
Ahmad, Azam, Jouya, Sheyda
