Storleken har ingen betydelse
Somliga vill ha ”strukturförändringar”, andra talar sig varma för ”kommunsammanslagningar”. Ibland betyder det ena egentligen det andra. Och ibland tvärt om. Ingen tycks riktigt veta vad man vill förändra. Men ”alla” är överens om att man måste. Vem har påstått att politik är ointressant?
En av de främsta orsakerna till varför de, enligt lagtingspolitikerna, kommunala problemen är så svårlösta är att de flesta kommunerna inte själva tycks förstå att de har sådana enorma problem. Och befolkningen är än mer oförstående och sådär åländskt besvärligt motsträviga till förändringar.
Ärligt talat förstår inte jag heller den panik som verkar finnas hos vänster- och högerpartierna. En del av svaret kan ju vara att de kommuner där vänstern och högern styr har stora ekonomiska problem. En annan kan vara att man försöker mörka bort ett besvärande intresse för en misskött landskapspolitik. Och så spökar ju de ideologiska skälen i bakgrunden.
Huvudargumentet till ”behovet” av att slå ihop kommuner är alltid ”stordriftsfördelarna”. Men Ålands största kommun, Mariehamn, med den mesta stordriften har samtidigt de största ekonomiska problemen. Trots guldkantad inkomst från hamnen.
Samtidigt har en av landsortskommunerna, Saltvik, trots två grundskolor och eget åldringshem landets lägsta skatteöre. Medan det liberala Lantrådets egen hemkommun Finström har Ålands högsta.
Hur går det ihop? Det korta svaret är att storleken inte har någon betydelse. Utan tekniken. Det vill säga sättet man sköter sin ekonomi, sitt näringsliv och den kommunala servicen på. Och hur bra man är på att samarbeta.
Det åländska samhället måste självfallet utvecklas. Framför allt då det ställs allt större krav på kompetens som är svår att upprätthålla. Men i stället för att idéfattigt rapa ”kommunsammanslagningar” borde vi förutsättningslöst diskutera vem som ska sköta vad. Och framför allt hur.
Utgångsläget i diskussionen måste vara rättssäkerheten. Landskapet har framför allt en fastställd roll som övervakande myndighet. Men är också en serviceproducerande sådan. Och de båda blandas idag glatt ihop med märkliga resultat.
Kommunerna å sin sida är enbart serviceproducenter. Men har fått en av de traditionellt tyngsta och dyraste bitarna, sjukvården, överförd på landskapet. Något som ställer till oreda i fördelningen av samhällsinkomsterna.
Den första och största förändringen måste ske på landskapsnivån. Rollerna som övervakande- och serviceproducerande myndighet måste tydligt skiljas åt. Egentligen borde landskapet inte producera någon service alls som inte direkt hör till själva förvaltningen. Utan enbart ha rollen som beställare och myndighetsutövare.
Kommunerna å sin sida borde endast utföra den service som man har möjlighet att påverka och också konkurrera med. Alltså det som inte är lagstadgat att vara lika i alla kommunerna och som ofta utgör det största ekonomiska problemet.
All den verksamhet som ”blir över” från både landskapet och kommunerna borde utföras av självständiga serviceproducenter. Och de ”självständiga serviceproducenterna” borde vara privat verksamhet där så är möjligt. Eller samägd av kommunerna och landskapet. Allt går inte, och är inte heller önskvärt att privatisera.
Det talas väldigt mycket om den åländska litenheten. Vilken också borde återspeglas i hur den offentliga verksamheten läggs upp. Enkelhet och minimerad byråkrati borde prioriteras. Särkommunmodellen är klart mest intressant för det geografiskt splittrade Åland där kommunernas förutsättningar varierar väldigt mycket.
Den politiska detaljstyrningen med styrelser dominerade av politiker borde ersättas av branschkompetens. Målsättningen måste vara att producera så bra kvalitet som möjligt till så lågt pris som möjligt. Och rollerna måste vara tydliga. Politikerna ska endast utforma beställningen och branschproffsen utföra den.
Idag bygger man i stället prestigeplattformar åt politiker där trogen tjänst i partiet ofta går före kunnande. Så som man hanterar ÅHS och Mise. Den åländska politiska detaljstyrningen av all verksamhet påminner mest om en öststatsmodell och är ovanlig hos våra nordiska grannar.
Debatten om behovet av strukturförändringar har pågått väldigt länge utan att man kommer någon vart. Det är dax att tänka ”utanför lådan” om vi ska lyckas få någon rätsida på det hela. Och framför allt luckra upp det politiska strupgreppet på all verksamhet.
Vi måste förstå och acceptera att Åland på många sätt inte är jämförbart med de stora grannarna. Och att de stora grannarnas lösningar i regel fungerar dåligt här. I stället för att skämmas för olikheterna borde vi utnyttja dem till vår fördel. Ålänningarna har (haft) alla möjligheter att bygga upp en lättskött och effektiv offentlig verksamhet. Fråga gärna din politiker/ditt parti vart den tog vägen.
Erik Schütten, Ålands Framtid
http://erik.schuetten.ax
