Ständigt samma visa från Finland
Än en gång rapporteras ledande politikers uttryck av besvikelse och bitterhet mot senaste av statsmaktens agerande gällande självstyrelse, när presidenten formellt anmälde till EU att Finland accepterar Lissabonfördraget trots att lagtinget inte än har godkänt detta. Men vad annat hade man förväntat? Det här är bara det senaste av en oändlig serie av liknande ageranden, som varje gång ackompanjeras av starka protester. Men opposition har alltid begränsats bara till ord och mönstret har ändå upprepats.
Det har för länge sen blivit uppenbart åt var och en att de finska politikernas syfte mot Ålands självstyrelse inte är välvillig. Fundamentalt ser det ut att inte passa karaktären av landets politik. Kriserna i förhållandet mellan statsmakten och Åland som med regelbundna mellanrum väller fram är symptomatiska för de två fundamentalt olika ståndpunkter.
Gunnar Jansson (lib) rapporteras juni 2001 från riksdagen ha dragit slutsatsen att ”för Åland återstod nu endast en rättskamp for autonomin, på samma sätt som det autonoma storfurstendömet Finland hundra år tidigare fört en rättskamp mot tsardömets förryskningspolitik”. Uttalandet gällde riksdagens ändring (riktat mot Paf) av lotterilagen, som avviker från självstyrelselagen och samtidigt ignorerade Högsta Domstolens utlåtande om fallet. Som vanligt, följdes orden av ingen aktion.
År 2007 anmäldes dåvarande lantrådet och en ministerkollega av inrikesministern och förhördes av kriminalpolis. HD hade konstaterad 2001 att man inte genom rikslag kan ge en myndighet i uppdrag att använda sig av tvångsmedel i en sak där behörigheten ligger hos landskapet Åland. Agerandet förstås visade en total brist av skrupler och samtidigt förakt för självstyrelselagen (samt för HD) hos statsregeringen. Statsministern emellertid offentligt uttryckte stöd för ministerns agerande. Ingen aktion.
I år, genom att plötsligt läsa om det i tidningen, tar reda nuvarande lantråd Viveka Eriksson (lib) på att statsregeringen skall medföra ett nytt förslag till lotterilagen vilket, utan att hänvisa Åland eller Paf, syftar att göra slut på Pafs internetspel genom att bötfälla någon utanför riket som accepterar spelpengarna från spelare inom riket. Fastän agerandet brukar bli planerade långt på förhand hade inrikesministeriet inte utfört det minimalt artiga att privat informera landskapsregeringen före nyheterna offentliggörs. Med andra ord, en till avsiktligt och offentlig förödmjukande av ett lantråd, samtidigt ett brott mot självstyrelselagen.
Frågan är:- vill Ålands politiker aldrig göra någonting, utan bara prata? Det är självklart att full autonomi aldrig skall utföras frivilligt av den finska statsmakten, annars skulle det ha skett (som på Färöarna) länge sen. Med andra ord det behövs den sorts kamp som vältaligt beskrivits av GJ sju år sen. Man borde börja utan dröjsmål samla experternas råd om de åtgärder som faller sig lämpliga genom vilka Ålands folkrätt möjliggörs att främjas av internationella juridiska eller politiska organ. Därefter borde man agera enligt råden.
En sådan kamp vore ingen lätt åtagande och skulle behöva mycket strängt arbete, men vad som mest behövs vore att alla parter förenar sig kring kampens mål. Utan enighet bland Ålands partier vore någon rättskamp en förlorad ideal. Och då skulle man vilja veta: Var skulle det liberala partiet stå? Man borde anta att Gunnar Janssons ord menades på allvar, men eftersom hans parti har av alla partier varit den sammanvilligaste mot statsregeringen blir man skeptiskt om att partiet aldrig brukar kämpa emot, och om så vore fallet brukar Ålands politiker har gjort bättre med att ha fortsätt bara prata.
Robert Horwood
