DELA
© Nya Åland

Sprickan mellan nord och syd kan slita sönder EU

Nord mot syd. Hot om avhopp från ”friska” länder, hot om utslängning av ”sjuka” länder.
Fredsprojektet EU mår inget vidare.
När Kol- stålunionen kritades under på 50-talet lades grunden för det hittills bästa och mest framgångsrika fredsprojektet Europa sett. De gamla trätofienderna knöts ekonomiskt så nära varandra att ingen tjänade på att starta bråk. Och det har förblivit lugnt i det tidigare så krigsdrabbade Europa.
Tills nu.
Euro-krisen har gjort vänner till fiender på ett par år, och i ett ständigt stigande tonläge kastas nu skit fram och åter mellan medlemsländerna. Lite vid sidan av sitter några andra och slår sig för bröstet och ser lite överlägset ned på de som drabbats hårdast av krisen.
Fredsprojektet som gjorde vänner av Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien – länder som i århundraden stridit i olika konstellationer – har plötsligt börjat vackla. I stället är vi i ilfart på väg mot en tydlig uppdelning mellan rika nord och fattiga syd.

Natten till i går slöts till slut ett avtal som gör att Spanien kan få upp till 100 miljarder i nödlån från de andra euroländerna om Spaniens banker riskerar att falla. Det kan tyckas att det är ett tecken på att zonen fortfarande håller. Men de senaste dagarnas debatt visar med all tydlighet att euron – och därmed hela EU – har enorma problem.
Den finska finansministern, Jutta Urpilainen, förklarade att Finland inte kommer att försvara euron till varje pris. Ett uttalande som tolkades som att hon såg en framtid där ”Fixit” (Finland exit) blir verklighet. Några timmar senare gick talesmän för Urpilainens socialdemokrater ut och sa att uttalandet övertolkats och att Fixit inte var aktuellt.
Självfallet var det en ytterst medveten handling av en pressad finansminister. Urpilainen visste exakt hur media och de andra finansministrarna skulle reagera. Det var kort sagt politisk taktik. Med uttalandet vann Urpilainen dels tyngd vid förhandlingsbordet i Bryssel, dels fördelar på hemmaplan i en allt mer eurofientlig opinion.

Just det senare, att hemmaopinionen har så stor betydelse för hur länderna agerar vid förhandlingsborden i Bryssel är intressant. Många bedömare menar att den enda verkligt hållbara vägen för EU i allmänhet och euron i synnerhet är att EU får ett mer överstatligt styre. Att fler frågor avgörs med majoritetsbeslut i stället för med vetorätt, och att de som bryter mot besluten straffas. Kort och gott: att Europeiska unionen blir mer av Europas förenta stater.
Problemet med detta är dock att då måste politikerna tänka mer solidariskt med hela Europa för ögonen, inte bara vad man tänker hemma i det egna parlamentet eller i de egna opinionsmätningarna. Man skulle kunna säga att det krävs större mod av sådana politiker, att det krävs att de vågar stå för sina övertygelser snarare än att jaga tummar upp.

Men frågan är om vi alls kommer dit. Motsättningarna mellan de nordliga ländernas och de mer skuldsatta och fattiga i söder växer som sagt snabbt.
Som det låtit den senaste veckan är det större risk att hela fredsprojektet bryts upp än att det fördjupas på det sätt som experterna säger att det borde.
Vad som kommer då vet vi inte.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax