DELA

Språket – en barriär eller ett kommunikationsmedel?

En gång i tiden älskade jag mitt finska ursprung och tyckte att alla som pratar svenska i Finland är konstiga. Jag var rädd för svenskan i Finland som de flesta finnar är. Jag var som många ålänningar verkar vara gentemot finnar och det finska språket här på Åland. Jag var rädd för något som var främmande för mig och jag anammade blint den attityden som härskade runt omkring mig.
För ungefär 15 år sedan höll jag på att flytta från Helsingfors-regionen tillbaka till ”de finska skogarna”. Jag hade skilt mig från min fru och familj och redan transporterat mina grejer till ett kollektiv i mellersta Finland. Under resan i de tusen sjöarnas land hade jag köpt en orangefärgad Ford Taunus från 1975. Med den bilen åkte jag ner till Helsingfors-regionen för att uträtta några ärenden. Jag hade också köpt en orange T-skjorta för första gången i mitt liv.

Det var en vacker tidig höstdag då jag körde i min orange bil klädd för första gången i min nya orange T–skjorta. Jag körde längs ringlande småvägar genom Kyrkslätts landsbygd då jag plötsligt såg en skylt vid vägen där det stod ”Orangeri. Konstutställning om 2 km”. Jag kunde inte låta bli att kolla utställningen…
Jag körde in på ett vackert herrgårdsområde och klev in i orangeriet. Där träffade jag konstnären själv bland sina mäktiga tavlor. Vi började prata med varandra och blev vänner med det samma. Snart frågade han om jag hade något jobb. Jag svarade nekande. Då frågade han om jag vore intresserad av att jobba som lärare i närliggande byskola där han själv också undervisade. En månads vikariat skulle börja nästa vecka. Jag svarade att jag var intresserad. Men skolan är svenskspråkig, sade han.

Jag började prata svenska som jag trots mitt motstånd hade lärt mig i skolan. Snart sade han att det räcker väl. ”Du får jobbet om du vill”, sade han. Jag tackade ja, och sedan dess har jag pratat svenska och så småningom dykt djupare och djupare in i Finlands svenska samhälle. Denna resa har lett mig hit till Åland där jag nu bott över 11 år.
På vägen har jag tappat bort min finskhet eller min identifikation med det finska språket. Jag har lärt mig det svenska språket – inte fullständigt men tillräckligt väl för att kunna kommunicera med dig – och fått djupa insikter om hur olika dessa två samhällen fungerar: det finska ensamma vargarnas samhälle som lutar sig mot sjöar och skogar och det svenska flocken som tar väl hand om de sina och lutar mot havet och skärgården.

Genom att anamma essensen av dessa två olika samhällen i Finland har jag blivit fri från dem båda. Jag har lärt mig mycket av dem och ser att nästa steg i samhällsutvecklingen är en kombination av det bästa i dem båda. Ett samhälle där enskilda individer har blivit så helade i sin styrka att de vill förenas för att skapa ett nytt samhälle där alla får växa och leva i sin egen styrka utan att bli kuvad för det ”gemensamma godas” skull.
Det nya samhället växer fram då individer vågar visa och leva ut sin egen styrka till fullo och vågar vara den som de verkligen är utan att böja och buga inför de yttre förväntningar som så lätt tar över individens liv, Då kan vi äntligen förverkliga de visioner äkta frihet, verklig välmående och kärlek vi alla har drömt om.

Jag älskar Åland, detta landskap som just nu glimmar i den låga decembersolens sken. Det finns inte många samhällen på jorden som har sådana mänskliga proportioner, allt annat utom de stora färjorna och kanske Maxinge är lagom stora, så som är bra för människans sinne och utveckling. Det är gott att leva här. Och jag tror att det kunde bli även bättre om ålänningar kunde släppa sin rädsla för Finland och det finska språket.

Fredens öar kan inte sluta sig inför världen för freden bevaras och skapas bara då vi vågar och vill kommunicera med varandra. Detta gäller likaväl mellan folk och enskilda människor. Alla envisa barriärer mellan individer och folk skapar och uppehåller rädslor och fientlighet, vilket är inte någonsin gynnsamt för livet. Livet är en helhet där alla folk och deras egna språk ingår. Desto flera språk vi kan desto mera kan vi kommunicera med varandra och samtidigt sprida förståelse mot alla vädersträck. Vi kan till och med inse att varje språk finns bara för kommunikationens skull, all personlig identifikation med någon viss språk skapar bara gränser människor och folk emellan.

Jag är inte finsk för att jag pratar finska, jag är inte svensk eller engelsk för att jag pratar också svenska och engelska. Jag är en levande varelse som använder dessa språk för att kommunicera med dig, för att förstå mer och mer om livet, om den enda gemensamma nämnare som finns i oss alla oberoende av vårt språk, vår födelseort eller kultur.
Klaus Rahikainen