DELA

Som pingisbord på WHA

Enligt Wikipedia var Folke Wickström stadsarkitekt i Mariehamn mellan
1974 och 2006. Under de 32 åren torde FW varit den enskilda person som haft mest makt att sätta sin prägel på Mariehamns arkitektur. Därför är det förvånande att läsa hans insändare från tisdagen 27 januari. De första fem styckena handlar om hur fult Mariehamn är: “… längs Storagatan passerar vi den ena fula byggnaden efter den andra.
Ämbetshusets lådor och lagtingets avvisande kub bildar klimax”. De två byggnader som avslutar Wickströms beskrivning byggdes när han var stadsarkitekt, och även andra hus längs Storagatan har byggts under de år han satt som stadens vaktpost mot anskrämlig arkitektur.

Nu är det kanske inte så att en stadsarkitekt ensam kan bestämma en stads utseende, men Folke Wickström underkänner sitt värv så till den milda grad att han finner sig manad att citera lösryckta meningar från icke namngivna personer i Stockholm: “Mariehamn måste vara världens fulaste stad”.
Men det ska erkännas, många av de vackra träbyggnader som revs på 60-talet till förmån för fyrkantiga fulfunkishus låg utanför Wickströms mandatperiod, och det kan han inte lastas för.

Jag håller också med om mycket av vad han påstår i sin insändare, men jag gör det av motsatta anledningar. Folke Wickström hör till den grupp som till varje pris vill bevara Telegrafhuset på Nygatan, men jag hör inte till dem. Det känns orimligt att en av stadens mest attraktiva och centrala tomter hålls som gisslan av en liten fallfärdig byggnad. Att bygga in eller bygga runt Telegrafhuset som det pratas om ibland är heller inte realistiskt med tanke på dess dåliga skick.

Det olyckliga är läget, hade Telegrafhuset inte stått precis där det står hade jag också tyckt att det var ett litet charmigt tegelhus värt att bevara, men inte då det förhindrar i stort sett varje rimlig utbyggnad av området. Det är som att placera ut ett pingisbord mitt på gräset på WHA och säga att ingen annan verksamhet som stör pingisspelarna får förekomma.
Jag tycker personligen att det var fel att riva ÅCA-huset, och om någon vill röra Bagarstugan och Hillingshuset kommer jag gärna att stå på barrikaderna. Telegrafhuset däremot har jag inget förhållande till, jag har under mina drygt 40 år som mariehamnare knappt lagt märke till det, och jag anser att dess olyckliga läge förhindrar en nödvändig utveckling av staden.

FV skriver vidare att man inte ska bygga städer för turister utan att en stad ska byggas för sina invånare och jag håller helt med honom. Jag vill bo i en stad som känns modern och samtidigt klassisk. Trähus som Hillingshuset samsas enligt mig väl med de nya, putsade fasader på Norragatan som numera rymmer Wickströms optik och Lustans ekologiska.
Just de husen passar bra in i en stad som Mariehamn, de känns moderna och på samma gång tidlösa. Jag tror inte att många personer saknar de låga kojor som en gång kantade Norragatans östra trottoarer.

Ett annat bra exempel på ett klassiskt, putsat mariehamnshus är det som inrymmer Cityblommor och Kortvaruboden, den arkitekturen har stått sig väl genom decennierna. De hus som finns mittemot och inrymmer La Strada, Great och Magique hör däremot hemma i arkitekturens bakgård. Och det är denna anskrämliga bakgård våra turister ser när de strosar fram längs gågatan. Är det något att bevara?

FW skriver också om fenomenet med köpcentrum att de är en trend med ett synligt slut. Om han har rätt vore ingen gladare än jag, men priset Mariehamn fått betala för en rigid syn på gamla byggnader är just Maxinge. Och det priset är för högt enligt min mening. Hade Eriksson Capital fått bygga sitt hus, som för övrigt godkänts av den nuvarande stadsarkitekten och som hade gett Mariehamn en nödvändig vitamininjektion både arkitektoniskt och ekonomiskt, hade kanske Mariehamn kunnat undvika den kräftgång vi nu upplever.

Precis som Wickström säger finns det många exempel där det visat sig fullt möjligt att smälta samman nytt och gammalt. De nya byggnader som uppförts på Norragatan visar att det är kan göras på ett mycket bra sätt. Däremot finns tyvärr exempel på motsatsen, varav ett flertal uppfördes när Folke Wickström var stadsarkitekt.
Han skriver också om politiker som är förblindade av enkla och föråldrade ekonomiska teorier, om politiker som saknar kulturell kompetens och som inte kan lyfta sig med fantasins hjälp. Jag har också stött på sådana personer, de är inte bara politiker. De kan också vara personer som tycker att ett fallfärdigt tegelhus är värt ett helt centrums utveckling.
Jan Karlsson