Sociala lagstiftningen försummad
Lagutskottet har beslutat förkasta den s.k. nivågarantilagen utan att på något att sätt säkra att ålänningarnas sociala förmåner tryggas och att de är på minst samma nivå som i riket.
Mitt förslag att vi istället för nuvarande nivågarantilag skulle ge regeringen i uppdrag att komma med en ny garantilag som säkrar ålänningarnas sociala rättigheter fann inte utskottets gehör därför har jag lämnat en reservation som har följande innehåll.
Nivågarantilagen eller landskapslagen (1983:22) om vissa grunder för landskapets hushållning tillkom vid en tidpunkt när lagtingets majoritet ansåg den nödvändig för att trygga ålänningarnas sociala rättigheter i fall av en friare budgeteringsrätt för lagtinget.
Avsikten med nivågarantilagen var att den skulle äga en faktisk tillämpning och att den skulle tillämpas från och med den tidpunkt den trädde i kraft. Nivågarantilagen syftade till att tillförsäkra ålänningarna ”enahanda förmåner” som övriga medborgare i landet.
I självstyrelselagen från 1993 ingår i § 44 en bestämmelse som säger att när lagtinget fastställer sin budget är strävan att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i riket.
År 1999 fick Finland en ny grundlag. I § 19 stadgas om sociala grundrättigheter som t.ex rätten till nödvändig försörjning, till social trygghet samt tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Till dessa rättigheter sträcker sig också det skydd som ges av vissa andra bestämmelser om grundläggande rättigheter som t.ex. likabehandling, jämlikhet, god förvaltning och rättsskydd.
Trots att det finns ett så omfattande regelverk för att säkra ålänningarnas sociala rättigheter har självstyrelsen misslyckats i detta avseende. Landskapets medborgare har inte samma sociala förmåner som i riket eftersom lagtstiftningen inom detta område i åratal försummats och fortfarande släpar efter. Följande lagstiftning eller motsvarande saknas helt på Åland: folkhälsolag, förordning om medicinsk rehabilitering, lag om specialiserad sjukvård, lag om hälsofrämjande, lag om socialjour, lag om social kreditgivning m.fl.
Folkhälsolagen innehåller en rätt till allmän tandvård. En rättighet som ålänningar helt och hållet saknar vilket har återverkningar på många ålänningars hälsa och ekonomi.
Bristen på lagstiftning kan inte kompenseras genom budgetskrivningar, sjukvårdsplaner och socialvårdsplaner. Enligt grundlagen skall ålänningarnas, på samma sätt som alla andra medborgares sociala rättigheter, närmare bestämmas i lag.
Socialdemokraterna var det enda parti som 1983 röstade emot nivågarantilagen. Den var dålig när den tillkom och den har inte blivit bättre med åren. Den kan gärna upphävas.
Däremot visar historien att de som stod bakom nivågarantilagen hade rätt i sin oro för ålänningarnas sociala rättigheter. Ålänningarnas sociala rättigheter har inte tryggats av lagtinget när man fick friare lagstiftnings- och budgeteringsrätt. Därför är det viktigt att vid detta tillfälle rätta de allvarliga brister som vår sociallagstiftning lider av och se till att de rättigheter som tillkommer ålänningarna enligt grundlagen och självstyrelselagen säkras.
Vi föreslår därför en garantilag om sociala förmåner på minst samma nivå som i riket. I lagen bör man klargöra hur detta förfarande ska utformas så att ålänningarnas sociala förmåner tryggas oberoende av regeringarnas och lagtingets sammansättning.
Medborgarnas grundläggande rättigheter ska vara tryggade i lag och ska respekteras framom andra intressen i lagstiftnings- och budgetarbetet.
Barbro Sundback (S)
