Smaklös okunnighet
Smaklös okunnighet är det som slår en, då man läser Bladhs ledare: Aldrig igen.
Bladh gör en orimlig jämförelse om att samma frihet som man slogs för under andra världskriget är hotad igen, av dom (enligt Bladh) bruna partierna som finns i snart sagt varje europeiskt land.
Vilka är dessa bruna partier, Bladh? Kan du ge några exempel på partier som hotar friheten?
Enligt Bladh, så använder sig dessa partier av samma retorik som Hitler gjorde.
Är det där vi har kopplingen? I så fall har vi exakt samma koppling bland feministrörelsen, då dom använder sig av samma retorik, och det är sällan någon skriver ledare om deras koppling till Hitler. Med all rätt givetvis, det är löjeväckande med långsökta kopplingar till nazismen, i syfte att svartmåla sina politiska motståndare. Media använder sig förövrigt ganska ofta av samma retorik, om Bladh nu skulle önska vara självkritisk…
Bladh har ju tidigare nämnt hur stolt han är över Sveriges ansvarstagande, så vi kan ju ta det landet som exempel.
Där finns det låginkomsttagare som jobbat och betalat skatt hela livet, men inte har råd att gå till tandläkaren trots att tänderna rasar ur käften, samtidigt som papperslösa invandrare får gratis tandvård.
Där finns det områden där en jude inte kan visa öppet att han är jude, och det är inte några brunskjortor som förföljer dom, och det vet säkerligen Bladh, då omfattningen av förföljelsen gett eko över hela världen.
Grova brott och sexuella övergrepp har ökat lavinartat, och svenskfödda barn i många skolor får leva med att kallas ”Svennef##ta”.
Är det inte konstigt att de partier som anser att sådant är ohållbart och inhumant, kallas för brunskjortor och ett hot mot friheten, av en ledarskribent på en dagstidning?
Jag ser fram emot Bladhs svar, förhoppningsvis är det mer djuplodande än den ledare som blev ämne för denna granskning.
Stellan Egeland
Hammarland
Svar: Bäste Stellan, Med bruna partier avser jag främlingsfientliga partier som ställer folk mot varandra och allt som oftast har sina rötter djupt rotade i rasistisk, fascistisk eller nazistisk mylla. Däribland Sverigedemokraterna med sin tydliga historia från BSS-rörelsen och den nynazistiska rörelsen i 80-talets Sverige.
När det gäller retoriken finns många exempel på hur den påminner om den som Hitler och hans anhang använde för att ta sig till makten och sedermera begränsa den tyska demokratin. Hitler valde ut främst judar och homosexuella som landets, och tyskhetens, fiender. Just tyskheten var också centralt i hans agitation mot ”hoten”, och han stiftade också särskilda lagar för att beskära dessa gruppers rättig- och friheter.
På samma sätt, men med andra ”fiender”, gör till exempel Sverigedemokraterna. Numer heter fienden islam (Jimmie Åkesson i Aftonbladet 2009: ”Muslimerna är vårt största utländska hot”), men vill stifta särskilda lagar för invandrare (särlagstitning om att kunna upphäva medborgarskap för invandrare som begår brott (motion till riksdagen av David Lång och Mikael Jansson) samt registrera etniskt ursprung (riksdagsmotion 2014 av Kent Ekeroth). Man har också uttryckt åsikter om att det långsiktiga målet är att ”få bort de andra partierna” (riksdagsledamot Pavel Gamov) och strävar efter att stärka ”svenskheten” genom att till exempel likrikta folkbildningen i Sverige (riksdagsmotion av Mattias Karlsson m fl).
Det finns självklart skillnader, men också många likheter med det sätt som nazisterna slog sig fram till makten i 30-talets Tyskland. När de väl tog makten inskränktes friheterna, risken är att historien upprepar sig.
Jonas Bladh
Chefredaktör
