Skottpengar på åldringar?
Jag har med stort intresse – inte minst som direktionsordförande för Röda Korsgården och medlem i Finlands Seniorrörelses styrelse – följt med debatten kring samhällets centrala frågor. Det handlar inte minst om idrott, gärna hoppgropar, golf, idrottsgårdens utbyggnad för bowling, tunnlar mm.
Man har bland annat ansett att Röda Korsgården som kom till på politiskt och ideellt initiativ 1972, borde utveckla och förstora sin verksamhet. Men vem är det som utvecklar. De som har varit med från början, inklusive jag, har intill denna dag fortsatt att jobba för Röda Korsgårdens väl och ve. Bland annat socialnämnden i Mariehamn och åtminstone den ena av våra tidningar har i ledarspalt krävt att verksamheten vid Röda Korsgården skall utvecklas. Jaså, av vem, av oss som varit med från begynnelsen.
De som varit med är redan rätt till åren komna och nya krafter tycks inte finnas att tillgå. För cirka 40 år sedan var bland annat politiker och tjänstemän, eller för all del journalister, på ett helt annat sätt än idag intresserade av frivilligt arbete, och jobbade gratis för goda verksamheter till förmån för sina medmänniskor.
Jag har nämnt bland andra Fjalar Grönberg, Nils Dahlman, Otto Berg och Jan-Erik Lindfors. Men de var fler, jag minns bland andra landshövding Brenning, Solveig Eriksson och Erik Rask, men många är nu borta.
Jag hör till de yngre aktiva och jag jobbar gärna till förmån för åldringsvården, medan jag ännu orkar. Jag konstaterar endast att alla orkar inte, det är inte så lätt alla gånger att bli gammal. Alla vill bli äldre men ingen vill bli gammal. Det verkar som om beslutsfattare på olika nivåer inte tycks beakta att även de blir gamla.
Jag har ingenting emot att man jobbar för våra ungdomar, men minns att även de blir gamla. De vill inte höra till dem som inte får ny blöja på ett dygn, eller till dem som inte får tillräckligt med mat, eftersom ingen har tid att mata dem, eller till dem som binds fast i sängen, eller som förgiftas av psykofarmaka, fastän de inte har behov av sådan medicinering.
Ingen vill höra till dem som jag nämnt ovan, ligger som ett paket. Jag tror att äldre behöver omväxling, stimulerande omgivning, aktiv verksamhet och framförallt slippa ensamheten. Bland äldre jag känner och känt har man särskilt sagt, att det är jobbigt när alla vänner och kompisar dött, att det känns hemskt ensamt.
För att underlätta för de äldre behövs verksamheter som Röda Korsgårdens. Vanligt folk och i all synnerhet pensionärer, har säkert samma uppfattning. Den politiska debatten kunde därför i framtiden gärna röra sig om den fjärdedel av befolkningen som är pensionärer. Det är trots allt vi som har byggt upp detta samhälle.
Kanske beslutsfattarna också kunde minnas att de aktivaste röstarna är den del av befolkningen som är pensionärer. Är prutningarna inom åldringsvården tacken för att vi jobbat till förmån för det fina samhälle vi har idag?
Leif Jansson
Fd socialdirektör
Direktionsordförande vid Röda Korsgården
