Skatteväxlingen återigen
Ja, liksom Lennart Isaksson (24.10) anser undertecknad att staden bör beskatta sina fastigheter, och ja, de som i praktiken är fast bosatta i staden men inte beskattas här bör åtminstone ge sitt bidrag till det allmänna genom att beskattas för sin lägenhet här även om man inte kan sätta likhetstecken mellan antalet lägenheter som inte bebos av mariehamnare och antalet skattesmitare.
Detta faktiska förhållande förelåg även för ett år sedan och året innan men det ansåg tydligen inte LI då jag utan att ha kontrollerat protokollen från den tiden utgår från att något förslag till skatteväxling från hans sida inte förelåg då. Detta misstag kompenseras dock inte genom att man över en natt totalt ritar om hela den kommunala intäktsstrukturen. Så,LI, varför är ett maximalt uttag om 0.75 berättigat år 2013 medan det för innevarande år är god politik att inte över huvud taget beskatta boende?
Med fingerad teatralisk okunnighet om det vidare resonemanget berör han dock inte frågan om varför den allmänna fastighetsskatten (fastigheter för annat än boende) föreslås förbli oförändrad vilket innebär att de skulle beskattas till mindre än en sjättedel av vad boendeförslaget innebär. Det är inte utan skäl som den allmänna skatteprocenten enligt lag i riket måste vara minst 0,6 %; kommersiella fastigheter tenderar generellt till att utgöra en större belastning på kommunens kostnader för samhällelig infrastruktur.
Så, LI, varför inte beskatta kommersiella fastigheter åtminstone lika mycket som boende då ditt förslag åtminstone ser det rimliga i att i någon mån beskatta andra fastigheter även om det ligger på den pinsamt låga nivån 0,12 %? Ett mer normalt uttag på kommersiella fastigheter skulle kunna kompensera för ett lägre uttag på boende och därmed även undgå att radikalt omkullkasta kalkylerna för de som valt att bygga eller köpa bostad i staden med något som inte alltför mycket avviker från rådande skattesatser som en variabel i beräkningarna. Jag undrar vilka individer som vill fatta längsiktiga ekonomiska beslut med en så oförutsebar faktor beträffande beskattning som modellen betecknad LI förespråkar.
Det principiellt viktiga problemet med två liknande bostäder i centrum där den ene betalar mångdubbelt mer än den andra i fastighetsskatt p.g.a. hela fastighetens användningsstruktur är tydligen inte LI:s problem utan den skatteskyldiges.
Grundproblemet är dock stadens totala skatteuttag. Kalkylen att med sänkt inkomstuttag men ökad bostadsbeskattning i syfte att locka fler boende till staden är inte realistisk utan skatteförslaget som det nu föreligger innebär att den kommunala servicen och upprätthållandet av infrastruktur underfinansieras vilket om några år bestraffar sig genom ett radikalt ökat skatteuttag och då räcker fastighetsbeskattningen inte till. Se fakta: staden har inte råd med oförändrat skatteuttag; oavsett vad de ekonomisk-politiska guruerna i Helsingfors säger står staden inför några hårda år där man speciellt beträffande samfundsskatten inte ser några ansatser till återhämtning ens i ett medellångt perspektiv.
Vi kan som Japan gjorde efter 1990-krisen: inga vidta några åtgärder utan förlita oss på vår egen förträfflighet vilket dock bäddade för 20 år av praktiskt taget 0-tillväxt; eller agera nu med det nödvändiga obehag ett ökat skattetryck alltid innebär men där man åtminstone har en realistisk kalkyl för framtiden. Sammanfattningsvis: staden bör beskatta fastigheter, alla fastigheter, men det kompenserar inte för lägre inkomstbeskattning; så vi har ett val: måttlig generell skatthöjning nu eller ofinansierat och principlöst status quo-uttag med ett behov av radikala höjningar i framtiden eller alternativt sämre service och fallerande infrastruktur.
Fortsatt debatt inte konstruktiv; semester hellre.
Peter Andersson
