Skärgården allas vår pärla!
Redan under min barndom lärde mina föräldrar oss barn att älska hav och skärgård. Somrarna i snipan var det närmaste ett äventyr ett barn kunde komma. I mer än 25 år har jag bott hela somrarna I Seglinge och under helger året om. Jag när en dröm att få uppleva ett boende i skärgården året runt. Det är inte längre till skärgården än det är därifrån. Fast ibland kan det verka så.
Från de kommuner i skärgården som ligger längst bort från fasta Åland är det knepigt för att inte säga omöjligt att dagligen pendla på grund av avstånden.
Angeläget är det att kunna ta sig mellan kommunerna tex mellan Kumlinge och Sottunga och mellan Brändö och Föglö för såväl utbyte av tjänster som utbildning.
En sammanhållen skärgård är viktig för de som är fast bosatta men även för fritidsboende och turister.
En viktig faktor är att korta ner avstånden mellan skärgårdskommunerna och fasta Åland. Fasta förbindelser som kortar ner sträckorna till sjöss bidrar till att konkretisera kortruttsförverkligandet. Då ingen fast förbindelse mellan Föglö och Lemland/ Lumparland numera finns som en högprioriterad satsning bör man noga överväga hur trafiken skall gå och med vilket tonnage. Vilka transporter genom skärgården skall landskapet subventionera och på vilket sätt skall de privata initiativen och de olika entreprenörernas förmåga tas till vara? Kanske vi ändå skall ha både Långnäs och Hummelvik som skärgårdstrafikens hamnar men dra dagens rutter på ett annat sätt för att i mån av möjlighet förkorta sträckan till sjöss och i det sammanhanget även överväga typen av tonnage. Måste alla turer ha kapacitet för att transportera många bilar? Trafiken måste anpassas till att matcha behovet dvs att det finns gott om kapacitet under den tid då många åker och att den går så optimalt anpassad så att man kan kombinera med annan trafik och att bybutikerna kan få ut sina varor. Att skärgårdstrafiken bygger på långsiktighet och förutsägbarhet är betydande för alla.
Det talas ofta om att skärgårdstrafiken kostar så mycket i förhållandet till den lilla befolkning som den servar. Vi är många som använder skärgårdstrafiken trots att vi inte är skrivna där men vistas så ofta vi kan på våra älskade fritidsställen. Vi bidrar alla på olika sätt att få skärgården att leva inte minst genom att flitigt handla i i bybutiken.
Vill vi ha en levande skärgård måste vi tänka realistiskt, vad är möjligt att genomföra och vad är det egentliga behovet. Jag tror inte på kostsamma och miljömässigt ohållbara lösningar utan lösningarna finns huvudsakligen att finna i dagens struktur med olika individuella förbättringar. Vi har varken tid eller råd att vänta på stora vidlyftiga, närmast ogenomförbara, planer. Det kan nämligen bli så att medan vi debatterar och är oeniga om vart och med vad skärgårdens kommunikationer skall drivas så armas skärgården ut.
Gun-Mari Lindholm
Seglinge
