DELA

Skam och sorg över stiftet

Senaste fredag sammanträdde stiftsfullmäktige i Borgå stift på Åland. På agendan stod ett initiativ från Saltviks församlings rörande de språkkrav som ställs på kyrkans anställda. Enligt den kyrkoordning som gäller sedan något år tillbaka krävs kunskaper i både finska och svenska av kyrkligt anställda med högre högskoleutbildning. Kyrkoordningen tar ingen hänsyn till Ålands ställning som enspråkigt svenskt landskap. Det här missförhållandet lyfte Saltviks församling fram genom sitt initiativ. Stiftsfullmäktige beslöt att låta saken förfalla.

Med bestörtning har jag tagit del av beslutet och det resonemang som stiftfullmäktige fört kring saken i media. Kyrkan, som har en långtgående frihet att besluta om sina egna inre angelägenheter, har valt att bortse från den lagstiftning om språk som gäller i det åländska samhället i övrigt. I stället väljer man att inom kyrkan tillämpa den finländska ordningen också på Åland. Om det beror på okunskap eller arrogans är svårt att säga.

Stiftsfullmäktige hänvisar till möjligheten att söka dispens från språkkraven. Det är mycket märkligt. Den åländska självstyrelsen bygger på lag och är förankrad i internationell rätt. Att stiftsfullmäktige anser att kyrkans å sin sida kan sköta sina åländska frågor genom godtycke och utfärdande av dispenser är mot den bakgrunden i det närmaste ett hån. Möjligheten till dispens är knappast heller något som lockar någon att flytta till Åland för en kyrklig tjänst. I allmänhet söker man ju tjänster man är behörig för, inte sådana man kan få dispens för.

Stiftsfullmäktiges ordförande värnar om de finskspråkiga församlingsmedlemmarnas rättigheter. Jag vågar påstå att de tillgodoses väl. Vill man ytterligare förstärka det finska församlingsarbetet finns det vägar att gå som inte innebär ifrågasättande av själva fundamentet i det ålänska samhällsbygget. Man kunde inrätta en tjänst speciellt för det finska arbetet på Åland och ställa till och med mycket höga språkkrav på den som skall sköta den tjänsten.
Vi kan se på Svenska kyrkan, hur man där upprätthåller finskt församlingsarbete i flera stift utan att någon för den skull förespråkar generella språkkrav för präster och kantorer. På det allt mera mångkulturella Åland kan vi tänka oss att liknande arrangemang med speciella tjänster kommer att behövas också för andra språkgrupper i framtiden. Genom de generella språkkraven, däremot, visar kyrkan att man som organisation inte hör hemma i det åländska samhället.

Idag är det inte med glädje och stolthet jag företräder kyrkan och Borgå stift på Åland. Det är med skam och sorg. Det är att hoppas att sista ordet ännu inte är sagt i denna fråga.
Jon Lindeman
församlingspastor
Vårdö