Skall Saltvik betala när andra har slösat?
Efter att ha studerat landskapsregeringens förslag till nytt landskapsandelssystem för kommunerna, kan man bara konstatera att om de bara kunnat, skulle de säkert gjort det än mer komplicerat och svårbedömt.
Vissa påstår att förslaget är transparant, medan jag å min sida hävdar att det enda som är transparant och genomskinligt är landskapsregeringens bestämda åsikt att tvinga kommunerna till samgående, ju fortare desto bättre. För vissa kommuner är förslaget kanske en vinstlott, för andra är det definitivt en nitlott.
För Saltviks del innebär förslaget i runda slängar (beräknat på de senast fastställda siffrorna , vilka gäller år 2014) minskade landskapsandelar i storleksordningen 550 000 – 580 000 euro per år. Om skatten höjs från nuvarande 16,75 till 17,75 ger det endast ca 330.000 euro/år räknat på debiterad skatt i år. Om skatten höjs till 18,25 ger det ytterligare ca 165 000 euro, vilket inte ens det täcker inkomstbortfallet av minskade landskapsandelar.
Saltviks kommuns invånare går hårda tider till mötes, och kan framöver räkna med både höjd kommunalskatt och höjda avgifter på kommunalservicen, även som indragningar på olika områden. Till exempel större skolklasser, sämre sociala förmåner, och mindre personal inom barnomsorg och äldrevård. För någonstans måste ju pengarna tas, om man inte vill låna till driften, och sist och slutligen är det kommuninvånarna som drabbas när liberalerna, socialdemokraterna och moderaterna driver igenom sina besparingsåtgärder på landskapsnivå.
Ja, säger någon, men om vi går samman till en stor kommun, blir det väl billigare? Jag skulle knappast tro det. Den utredning som presenterades på försommaren , och där Norra Åland skulle utgöra en kommun, visade att Saltvik måste höja skatten till mellan 18,00 – 19,00 för att vissa kommuner vid sammanslagningen skulle kunna sänka sin skatt till samma nivå! Så det är att välja mellan pest och kolera.
Under 1980-talet hade också Saltviks kommun det knapert, och svårt att få skattemedlen att räcka till driftsutgifterna, men genom långsiktig ekonomisk planering lyckades man med konststycket att få ekonomin i balans igen. Detta har inte alltid setts väl från visst håll, där man har öst ut skattemedel utan tanke på framtiden, och utan egentlig långsiktig ekonomisk planering. Nu vill man ha hjälp av andra kommuner för att åter få sin ekonomi i balans, för det är ju för all del lättare att andra skjuter till pengarna, än att man själv får stå för konsekvenserna av sitt handlande.
Runa Lisa Jansson
