DELA

Sjöfartsmuseet – det är inte bara golvet som sviktar

Sjöfartsmuseet är vårt viktigaste museum och det i särklass vackraste, såväl till exteriören som till interiören. Museets samlingar från sjörövarflaggan till Hertzogin Cecilies salong är världsberömda. Det vet alla ålänningar.
Vad många inte längre känner till är att Sjöfartsmuseet är en privat satsning från början till slut, en satsning som saknar motsvarighet på Åland. Varken förr eller senare har så mycket åstadkommits utan samhällsinsats. Ålands Nautical Clubs protokoll är uppbygglig läsning: 1942, under brinnande krig, går Carl Holmqvist runt med en lista på rederierna och samlar ihop 359 000 mark. Gustaf Erikson fyller sjuttio och bidrar med ytterligare 500 000. Två år senare bidrar Erikson med 300 000 och Erik Nylund med 200 000, mm, mm. Självstyrelsemyndigheternas bidrag är 7 000 mark!

Nu renoveras museet samtidigt som det byggs till. Ett golv i Jonas Cedercreutz ursprungliga skapelse sviktar och fordrar förstärkning. Mot varandra ställs enligt tidningsartiklar två olika lösningar på problemet: det ena är att ett ytskikt av armerad specialbetong gjuts på det gamla golvet och det andra att förstärkande (och synliga) balkar monteras under golvet och stöds av en eller flera pelare. Det verkar som om man lutar mot att välja det senare alternativet, som är billigare, trots att det inte är i enlighet med rummets K-märkning och mot dagens arkitekters uttryckliga vilja.

Man frågar sig: Vilket är vårt ansvar för denna byggnad? Har vi månntro också ett ansvar mot dem som under svåra tider genom stora privata uppoffringar uppförde denna byggnad? De var samtidigt de som lade grunden till det samhälle och det välstånd vi har i dag. När de i januari 1943 valde Jonas Cedercreutz förlag var det med motiveringen ”mest tilltalande, särskilt beträffande interiören”, inte för att det var billigast. I dag är det självstyrelsemyndigheterna som betalar. Låt oss inte vara sämre!
Folke Wickström
Jerker Örjans
Källa: Boken om Mariehamn