Ship to Gaza ett nödvändigt fredsprojekt
Tidningen Ålands ledare 2 juni 2010 om Ship to Gaza sänkte tidningens debattnivå till nya bottennoteringar.
Benita Mattson-Eklund skriver att den israeliska regeringen måste ”förklara” händelsen, ”kommunicera på riktigt” och ”den här gången räcker det inte med propagandasvar” – menar hon att det vanligtvis är helt OK med propagandasvar då eller?
Inte ett ord som säger att det den israeliska militären gjorde mot Ship to Gaza överhuvudtaget var fel. Nej, istället väljer tidningen Åland att i rubriken peka ut Ship to Gaza som ett ”misslyckande för freden”. Som om inte kärnvapenstaten Israels illegal blockad av Gaza, upprättandet av en policy som en FN-rapport beskrivit som ett möjligt brott mot mänskligheten, skulle vara strukturellt våld och ett misslyckande för freden?
Nej, tidningen Åland skjuter ansvaret för en upptrappning av konflikten på ett stort och fredligt civilsamhällesprojekt som startat som en reaktion på denna omänskliga och olagliga blockad. Det är ofattbart att man på ledarplats här på ”fredens öar” har mage att komma med dylika påståenden.
Först försöker Mattsson-Eklund gömma sig bakom osäkerheter kring detaljer. Men så mycket har varit klart från början: den israeliska militären valde att borda fartyget med kommandosoldater, på internationellt vatten, och sköt människor.
Även om man anser att de hade rätt att stoppa fartygen, vilket jag inte gör, hade det riskfyllda sätt man gjorde det på den största sannolikheten att många människor skulle dödas eller skadas. Och så skedde. Nu i dag vet vi från dem som överlevde att soldaterna till och med sköt sovande människor.
Vidare målar tidningen upp en extremt stereotyp bild av hela situationen: att palestinier och Hamas automatiskt skulle vara samma sak, att alla på Ship to Gaza är ”aktiva islamister” och att all kritik av den israeliska regeringens handlande eller stöd för det palestinska folkets rättigheter är någon sorts ”Israel-hat”.
Får man inte vara muslim utan att för den skull vara Hamas-anhängare? Får man inte vara arg utan att hata?
Jag är arg över att den israeliska militären tog över åtta hjälp-fartyg på internationellt vatten och dödade minst nio personer. Jag är arg på den israeliska regeringen för att de har bestämt att blockera Gaza för fjärde året nu, för att de kollektivt bestraffar hela den civila befolkningen på 1,5 miljoner människor i Gaza på ett fullkomligt olagligt och oförsvarbart sätt.
Jag är förbannad över att de bombade bort hälften av Gaza under dessa fyra år och för att de inte vill tillåta införsel av byggmateriel, för alla de gånger de har använt övervåld.
Men jag hatar inte. Det var över 100 människor på demonstrationen på Torget i tisdags (tidningen Åland skrev ”drygt femtio” men det är en dålig gissning – jag var där och jag räknade).
Vi var arga och vi var fyllda av sorg men inte en enda av oss uttryckte någon form av hat. Människor över hela världen har reagerat starkt mot Israels aktioner i söndags men det betyder inte att de alla hatar Israel.
Jag kräver att Benita Mattsson-Eklund ber oss alla om ursäkt.
Att säga att Ship to Gaza var ”ingen hjälpaktion” men ”i hög grad en politisk provokation” är bara att översätta den israeliska regeringens påstående till svenska.
Fanns det en politisk dimension? Jo, visst – man ville bryta blockaden av Gaza, man ville visa att människor ute i världen bryr sig om den palestinska befolkningen och att vanliga människor kan göra något som är både praktiskt och solidariskt, även när den politiska ledningen i de flesta länder inte vill.
Vilken sorts världsbild har redaktionsledningen när ni inte kritiserar det faktum att 1,5 miljoner människor hålls fängslade i ett utomhusfängelse utan tillräckliga mängder mat, mediciner och råvaror men istället kallar ni ett försök att ta mat och byggmaterial till dessa människor en elak politisk provokation?
En sak som inte har lyfts fram så mycket i medierna är att Ship to Gaza-konvojen bestod av nio fartyg. Ett av fartygen hade tekniska problem, blev några dagar försenat och var inte med när de åtta andra attackerades av den israeliska militären i söndags. Detta fartyg, MV Rachel Corrie från Irland, är fortfarande på väg till Gaza. Bland passagerarna finns en f.d. biträdande FN-generalsekreterare och en Nobels fredspristagare.
Mairead Corrigan Maguire grundade 1976 Community of the Peace People i Nordirland och har sedan dess arbetat för fred, ickevåld och förlikning mellan olika grupper i samhället, både i Nordirland och i andra länder, inklusive Israel och Palestina.
Hon har en mycket större erfarenhet och kompetens när det gäller Mellanöstern, konflikter och fred än vad Benita Mattsson-Eklund har. Men kanske Mattsson-Eklund bara avfärdar också Mairead Corrigan Maguire som en ”vänsterintellektuell” eller ”Israel-hatare”?
Situationen i Mellanöstern är komplex. Mycket mer komplex än den stereotypa och simplistiska bild som Benita Mattsson-Eklund beskriver. Men ibland, som med den israeliska militäroperation i söndags, finns det bara en sak att säga: så får man inte göra.
Adam Conway
