Senaste nytt: Människan
De finns överallt omkring oss. I våra hus, på våra gator, i våra butiker. Nyheterna. Krig, elände och politik i en ändlös ström. Siffror på döda, siffror på arbetslösa, siffror på svältande. Lidande, smärta och ännu mer politik. För det mesta handlar dessa nyheter om de andra. Det är inte i Skandinavien dessa hemskheter sker, det är utomlands. I Arabvärlden, Afrika. Men inte här. För de där typerna som slåss där borta är ju inte alls som oss, eller hur?
Det är lätt att ha en vi-dom mentalitet i dagens samhälle. Partier som inte vill ha de andra i sina länder är på uppsving i Europa. Sverigedemokrater och sannfinländare. Folk vill inte veta av invandrare. Folk vill inte veta av flyktingar. Folk vill helt enkelt inte. Och det är förståeligt. Jag håller inte med dem, som invandrare själv skulle det vara smått ironiskt om jag höll med, men jag förstår varifrån dessa människor kommer. Som Nina Fellman säger i Ledaren ”Vart är du på väg Europa? Den bruna vägen leder” (Nya Åland 26.5.2014) när det är svårt ekonomisk så börjar sådana rörelser vakna till liv. ”Om man har det illa vill man ha någon att skylla på”. Många argumenterar att man inte vill ha invandrare hit därför att man inte har råd, helt enkelt. Om vi inte klarar av att ta hand om våra egna, hur ska vi ta hand om andra? ”Förmår vi inte ta vårt ansvar där utan misslyckas i att ta hand om dem, bör vi nog inte heller tala om att ta hand om människor från andra länder.” säger Runa Lisa Jansson i sin insändare ”Är Åland ett välfärdssamhälle?” (Nya Åland 23.02.2014)
Detta för mig till min tes. I alla medier finns det miljontals diskussioner om invandrare och flyktingar och rasism. Alla av dem handlar om de andra. Alltid de andra. Invandrarna är de där, även i artiklar som syftar på att stödja invandrare. De är inte vi. Vi är inte de. Det är skillnad. Vi är åtskilda. Och det är väldigt lätt att omedvetet anta en sådan världsbild, med alla nyheter som handlar om dem. Dessa människor reduceras till siffror och analyser. Si och så många människor dog, men vad de hette vill vi inte veta. Vad hade de för intressen? Var de stamkunder på något matställe?
Därför är facebooksidan Humans of New York en frisk vind i dagens medier. Humans of New York drivs av Brandon, som började gå runt i New York och intervjua och fotografera folk sommaren 2010. Nu mera följer mer än sex miljoner personer denna sida och förundras över dessa korta inblickar i andra människors liv. Den 7 augusti gav Brandon sig ut på en resa med stöd av FN för att fotografera och intervjua folk i andra länder. Han har hittills besökt Irak, Jordanien, Kenya, Kongo, Uganda, södra Sudan och Ukraina. I kommentarerna på hans bilder förundrade sig människor över hur bekanta dessa historier lät. Människor från alla delar av världen stannade upp och förundrades när de kände igen sig i andra människors berättelser om sina liv. De andra har också småbarn som har lustiga vanor, de andra har också drömmar, de andra har också intressen, de andra har också känslor, de andra har också behövt stå ut med tonårstrots.
Folk förvånades över hur mänskliga dessa korta citat och bilder var. Hur mycket de kände igen sig i folk från hela världen när de inte längre beskrevs genom siffror och statistik. Dessa människor var, förvånansvärt nog, mänskliga.
I ett samhälle som är allt mer överbelastat av dystra nyheter, krig, elände och politik, så är Humans of New York en frisk vind. Den visar oss att vi alla är likadana, oavsett varifrån vi kommer. Den kanske inte löser de stora debatter som pågår, men den får oss att stanna upp och inse att det finns inget vi och dem. Vi är alla människor, oavsett varifrån vi kommer, oavsett hur vi ser ut och oavsett våran politiska inriktning. Vi är människor.
Emma Vävare
