Sammanslagning är inte lösningen
Helt borta (från Åland) för ett tag har jag i efterhand tagit del av Nina Smeds ledare den 21 februari i anledning av Sottunga kommuns predikament.
I vanlig ordning är lösningen på alla problem en kommunreform eller i klartext en omskrivning av det som Lars Ekborg i sin monolog så träffande uttryckte det : "Bunt’ ihop och slå ihjäl. Man får inte vara blöt ". Fast Nina är ju inte ensam om sin variant av en lösning på glesbygdens problem.
Och sammanslagning löser ju alla problem.
Det konstiga när det gäller sammanslagningskonceptet är att ingen av förespråkarna någonsin har hänvisat till någon undersökning av vilken de positiva effekterna skulle framgå.
Istället har man under de senaste åren upprepat fått ta del av storkommunernas och de redan sammanslagna kommunernas dåliga ekonomi och deras, på grund härav, indragningar av den kommunala servicen.
Sammanslagning har blivit något av ett mantra för "framsynta" politiker som vill profilera sig inför nästa val. Och lämna outplånliga spår efter sig.
Genom denna sin sammanslagningsiver och iver att bortrationalisera verksamheter inom samhällsförvaltningen har man minskat på efterfrågan av varor och tjänster. Detta leder till att näringslivet i sin tur måste banta ner på sin verksamhet. En s.k. kumulativ effekt har uppstått. Den som vill studera detta fenomen närmare kan googla på "Keynes".
En sammanslagning av en vad man kunde kalla "sluten ö-ekonomi", som i Sottungas och andra skärgårdskommuners fall, skulle med största sannolikhet innebära en minskning av efterfrågan på de ovan nämnda varorna och tjänsterna. Av ekonomiska skäl skulle alla inköp göras centralt. Detta vore katastrofalt för den lokala butiken. I sämsta fall blir den tvungen att upphöra. Eller finns det någon som inbillar sig att en "storkommun" skulle handla i Sottunga Andelshandel ?
Å andra sidan är frågan helt hypotetisk eftersom skolan, dit de av kommunen handlade varorna till största delen går, vid kommunens upphörande som första åtgärd skulle dragas in. Så har skett konsekvent vid alla kommunsammanslagningar och det finns ingen anledning att anta att så inte skulle ske här. Eller vid omstruktureringar om man föredrar att kalla det så.
Det måste medges att det finns en nedre smärtgräns när en skola är tvungen att upphöra. Men smärtgränsen när det gäller skärgårdskommunerna måste ses mot bakgrunden av alternativet, långa betungande skolresor eller inkvartering för/ av minderåriga barn. I sämsta fall kan det medföra att familjen flyttar från kommunen.
Skulle en kommun med ett lågt befolkningstal som i skärgårdskommunernas fall, dras in, så kan man också räkna med att öns representation i ett större organ skulle begränsa sig till ett minimum och den f.d. kommunens röst skulle göra sig ohörd.
Under nuvarande förhållanden är kommunen åtminstone en juridisk person med de rättigheter och också skyldigheter som den tillkommer. Kommunen kan alltså hävda sin rätt på enahanda villkor som, och jämställt med andra kommuner.
Efter en sammanslagning reduceras kommunen till ett byalag. Och vem lyssnar till ett byalag när det gäller öns behov eller vid uppgörande av turlistor etc. ?
Å andra sidan är Ninas point just den att småkommunerna inte förmår fullgöra sina skyldigheter. Men jag vill påstå att så länge det finns en gemensam vilja bland ortsbefolkningen att å sin sida fullgöra sina uppdrag (sammanträda etc.) och tillse att kommunens åligganden fullföljs så tror jag nog att även en mikrokommun, om än med i vissa fall okonventionella lösningar, kan klara av det.
Men när de lagstadgade kostnaderna momentant skjuter i höjden är det fel att påstå att kommunen inte förmår sköta sig.
Vad institutionsvården anbelangar så kostar den lika mycket oberoende av ur vems ficka pengarna kommer. Eftersom dessa utgifter är lagstadgade bör i konsekvens härmed också landskapet komma till mötes i rimlig omfattning.
Av detta följer att landskapsandel borde utgå enligt rådande behov och icke enligt schablonmässiga normer.
Avslutningsvis vill jag säga att man så långt det är möjligt satsat på hemvård i Sottunga. De korta avstånden och det faktum att alla äldre i kommunen har ett boende med alla bekvämligheter gör att hemvård i Sottungas fall är den bästa lösningen ända tills vårdtyngden blir så stor att institutionsvård är av nöden. Så länge denna lösning håller har den visat sig vara den mest ändamålsenliga, såväl ekonomiskt som ur klienternas synpunkt.
Resonemanget ovan bygger på min uppfattning att det är organisationen, för vilken vi betalar skatt, som bör anpassa sig till individen och inte individen till organisationen.
När omstruktureringarna väl genomförts och man inte ens kan köpa sin dagliga mjölk i den lokala butiken kommer det att tillsättas utvecklingskommittéer som företar resor till Vanuatu och andra isolerade öar för att hitta eventuella synergier och gränsöverskridande projekt.
Rapporterna som de så småningom kommer att pressa ur sig kunde lika gärna skrivas med fingret i vattnet.
Men när den dagen randas kommer även undertecknad att rösta med fötterna och njuta av fröjderna i någon tätort.
Gustaf Saurén
Sottunga
