DELA

Samhällsreformen handlar om fel saker

Efter att ha varit en aktiv och stridbar debattör i partiet Ålands Framtid under ett antal år förstår jag att många missat det faktum att jag inte längre är aktiv i ÅF. Eller något annat parti för den delen.
Orsaken till ”avhoppet” från den etablerade politiken handlar om tidsbrist och det har varit skönt att lämna över till de nya och mycket kompetenta personer i ÅF som drar lasset vidare. Det är ett tufft men stimulerande arbete.

Jag är fortfarande en av ÅF:s absolut största supporter och stöder partiet och dess företrädare fullt ut. Åland behöver mer än någonsin ÅF som lots för att samhällsutvecklingen inte ska gå helt på grund. Och jag är övertygad om att partiet kommer att fortsätta växa så det knakar också i nästa val.
Mitt samhällsengagemang har jag dock kvar och kommer att fortsätta som oberoende samhällsdebattör i nätdebatter och via min blogg i mån av tid och ork. Samhällsdebattörer behövs som motvikt till den etablerade politiken och är på sitt sätt mer intressant då man slipper den politiska kohandeln och ibland kan vara litet irriterande populistisk.

Vad gäller chefredaktör Jonas Bladhs något märkliga ledare i måndagens (17/12 2012) Nyan så är det på plats med några tydliggöranden eftersom Bladh i hastigheten missat några viktiga delar av mitt resonemang.
Det är riktigt att jag föreslår att lagtinget borde minskas med 10 personer. Men i förslaget ingår även att de kvarvarande börjar jobba heltid i stället för dagens märkliga deltidsuppdrag där man fortfarande gör uppehåll för vårsådd och skörd mm. Säkert gångbart i början av 1900-talet då det var mest bönder på stolarna. Men känns väldigt omodernt 2012.

Jag är också väldigt kritisk till att de lagtingsledamöter som utses till ministrar för ersättare i lagtinget. Detta system är direkt odemokratiskt eftersom det i praktiken skapar en situation där regeringen alltid sitter kvar oavsett vilka samarbetsproblem som uppstår.
Enligt de demokratiska spelreglerna ska en regering falla om den inte kan nå samförstånd i de stora frågorna. Med dagens system lamslås i stället regeringsarbetet fram till nästa val eftersom alla sitter kvar men inte kan ta några beslut.

Antalet ministrar borde bygga på faktiskt behov. Men i verkligheten handlar det helt om vassa armbågar där partitopparna slåss om ministerposterna. Man går tom så långt att man byter ministrar i halvtid så att så många som möjligt får en chans att vara minister.
Vi kan jämföra med Färöarna. Också de har 7 ministrar idag. Men de har också, till skillnad mot Åland, egen skattebehörighet och viss utrikespolitik att ta hand om. Också i deras lagting.

Att som Bladh skylla på en tungrodd åländsk förvaltning som orsak till ”behovet” av 7 ministrar också på Åland rimmar illa och visar enbart det akuta behovet av modernisering och avbyråkratisering som finns där.
Men fokus hos regeringspartierna ligger i stället helt på en ”samhällsreform” man inte heller får någon ordning på. Men som skapar stor osäkerhet ute i kommunerna som i stället borde få trygghet och arbetsro. Varför tar regeringen inte tag i sin egen förvaltning först?

Färöarna kan också tjäna som jämförelse när det gäller lagtingets representation. Bladh hävdar att det skulle bli en ”demokratisk förlust” om vi tappade 10 ledamöter. Vi skulle då få 1.415 invånare per ledamot i stället för dagens 943. Färöarna har 33 lagtingsledamöter, men också en större befolkning, vilket i siffror innebär ca 1.450 invånare per ledamot där.
Den åländska samhällsekonomin går fortsättningsvis på knäna trots alla påståenden om en ekonomi ”snart i balans”. Senaste räknemissen kom från ÅHS, vilka fler stenar finns att vända på?

Trots detta cementerar man aktivt ett system som är både ineffektivt och kostsamt. Och sparar i viktig samhällsservice i stället. Egennytta eller inkompetens? Välj själva.
Erik Schütten
Oberoende samhällsdebattör