Sälproblematiken i backspegeln
I Hbl den 26 januari 2007 ingick en notis som omtalade att en internationell så kallad styrgrupp ännu en gång tillsatts för att om möjligt lösa problemen med de tilltagande sälskadorna på yrkesfisket.
När jag år 1973 tillträdde min tjänst som miljövårdsintendent (senare naturvårdsintendent) vid landskapsstyrelsen fick jag ansvar även för jaktärendena inom förvaltningen (ett ansvar som jag vid sidan av naturvårdsärendena hade till år 1998).
Även på den tiden inkom det regelbundet missnöjesyttringar från yrkesfiskarnas då främst laxfiskarnas sida i anledning av skador på fångster och bragder som sälarna förorsakat.
Sedan dess har mycket hänt i sälfrågan inom olika forskningsprojekt och ämbetsverk.
Därför är det enligt min uppfattning anmärkningsvärt att sälproblematiken det oaktat kvarstår och uppenbarligen därtill är av allt mer svårbemästrad karaktär för alla berörda.
Omedelbart efter fridlysningen av gråsälen i medlet av 1970-talet började sälarna uppträda i ett så snabbt tilltagande antal i ytterskärgården att man enligt min uppfattning kan misstänka att gråsälarna sist och slutligen kanske aldrig varit riktigt så sällsynta. som man hävdade från forskarhåll (år 1986 endast ca. 1.500 i Östersjön).
Och knappast berodde heller den märkbara ökningen av sälar på som jaktmotståndarna hävdade, att avskjutningen av säl nu helt upphört som en följd av fridlysningen. Enligt min åsikt berodde ökningen nog snarare på att de kloka sälarna snabbt lagt märke till att störningen från bland annat jägarna upphört varför de åter vågade samla sig på de traditionella platserna.
Jag har personligen egna praktiska erfarenheter av hur det kan gå när ett viltbestånd snabbt växer sig stort och balansen i naturen rubbas med en för samhället svårbemästrad skadeproblematik som resultat till följd av att den nödvändiga reglerande jakten kanske inleddes för sent och i för liten omfattning. Jag avser närmast rådjursbeståndets och rådjursjaktens utveckling på Åland under perioden 1973- 1985.
Med bland annat de här erfarenheterna i bagaget framförde jag ar 1992 på ett dylikt internationellt sälmöte som min personliga åsikt att tiden nu skulle vara mogen att gå in för en kort men allmän säljakt inom ramarna för jaktlagstiftningens stadganden om jakträtt för att därmed i tid så effektivt som möjligt motverkade tilltagande sälskadorna.
Jag minns att jag bland annat hävdade att en kortare allmän jakttid knappast skulle innebära något hot mot sälbeståndet som en direkt följd av att ett stort antal sälar nedlades men att jakten säkert skulle medföra en mer utbredd indirekt störning som i sin tur skulle innebära att sälarna skulle återfå sin naturliga vaksamhet och skygghet för människan med minskade skador som följd.
Jag vill inte påstå att de närvarande professorerna och magistrarna direkt nedvärderade mina åsikter men med ett milt överseende förklarade man i alla fall ungefär som sa att några diskussioner om allmän säljakt inte kan komma i fråga i dagens samhälle och i en så svår och känslig naturvårdsfråga.
Personligen har jag alltid, såväl i mitt arbete som privat, konsekvent hävdat en sådan grundsyn . att i glesbygderna kan jakt och naturvård inte skiljas åt om naturens ekologiska balans skall kunna bibehållas på för medborgarna rimliga villkor.
Därför är min åsikt även den att om olika bestånd av i synnerhet större däggdjur och fåglar av olika orsaker växer sig för stora och hotar att ge upphov till problem i samhället är det i alla avseenden mest ändamålsenligt om man i första hand försöker lösa problemen genom traditionell jakt i tillräcklig omfattning. Det här resonemanget gäller ju naturligtvis inte enbart sälarna utan även andra aktuella arter som på grund av samhällets överdrivna skydd nu håller på att förlora sitt naturliga beteende . Som exempel på sådana arter kan man nämna hjortdjuren, björn, lodjur och varg samt i fågelfaunan svanarna, storskarven och olika arter av gäss.
Vill man sedan vid sidan av jakten tillgripa även problemlösare – av annat slag må det vara hänt men då är det i alla fall från medborgarnas sida ett berättigat krav att byråkratin och utgifterna för skattebetalarna hålls på en nivå som ligger inom förnuftets gränser och motsvarar den nytta man rimligtvis kan förvänta sig av insatserna.
Med detta tackar jag för mej.
Det är min gissning och min uttryckliga förhoppning att den styrgrupp som ännu en gång tillsatts för att lösa sälskadeproblematiken nu skall komma till sådana slutsatser som jag hade kommit till redan i början av 1990-talet, nämligen att det enklaste och för alla berörda parter mest ändamålsenliga sättet att bemöta det tilltagande problemet med sälskadorna på yrkesfisket är att, i enlighet med den tradition som genom tiderna varit förhärskande i skärgården tillåta en allmän säljakt vid sidan av eventuella övriga åtgärder.
Håkan Kulves
Mariehamn
