Sälj Ålandsbankens Sverigeverksamhet!
Köpet av Kaupthing. Om Ålandsbanken ville etablera sig i Sverige, var det nog nödvändigt att köpa en existerande verksamhet. Att starta från noll hade knappast gått. Men var det verkligen nödvändigt eller ens intressant att etablera sig i Sverige?
Med beaktande av ÅAB:s begränsade kapitalbas (eget kapital) och den blygsamma marknadsandel banken har på det finska fastlandet är den finska marknaden närmast oändlig för banken. Den räcker utan vidare för banken under många årtionden. En etablering på ytterligare en marknad, med alla de kostnader det medför, känns därför fullständigt onödig.
Sverigeverksamheten begränsar Finlandsverksamheten. Sverigeverksamheten fick man köpa till ett pris som låg drygt 20 Meuro under bokvärdet, d.v.s. på sätt och vis med drygt 20 Meuros rabatt. Men samtidigt drog man på sig en rörelse som inte bär sina kostnader, trots att den belastar bankens kapitalbas.
Den svenska rörelsen måste antagligen expanderas betydligt från nuvarande nivå för att ens nå ett plus minus noll resultat. En sådan expansion medför ytterligare belastningar på kapitalbasen, det vill säga medför en motsvarande minskning av möjligheterna att ta in ny business i bankens finländska verksamhet, om man inte samtidigt höjer det egna kapitalet i banken. Business som hade varit ordentligt lönsam direkt.
Det räcker därför inte att få den svenska verksamheten att gå plus minus noll. Också då tär den indirekt på bankens resultat, trots att banken inte behöver redovisa denna resultatminskning som en del av den svenska verksamhetens resultat. Den syns bara i form av att bankens totalresultat är sämre än det hade behövt vara. Det är först när den svenska verksamhetens avkastning på använt eget kapital överstiger motsvarande avkastning i den finländska verksamheten som Sverigeäventyret medför höjd avkastningen på ägarnas nuvarande aktieinnehav.
Det är först då som även bankens nuvarande ägare har anledning att ”öppna champagneflaskorna”. Och dit är nog vägen lång, ett faktum som bankledningen har anledning att begrunda.
Brist på eget kapital. En kraftig expansion av den svenska verksamheten, vilket rimligen måste vara själva idén med köpet i Sverige, kommer dessutom att medföra krav på mera eget kapital i banken. Var skall detta nya kapital uppbringas? Vill ÅAB:s tusentals aktieägare verkligen satsa mera aktiekapital i en bank som inte klarar av att betala dividend eller endast en mycket blygsam sådan?
De nuvarande styrelsemedlemmarna, med ett undantag, och den verkställande ledningen har inte investerat i bankens aktier ens under goda år. Hur kan styrelsen tro att det känns bra för aktieägarna att nu mer eller mindre tvingas stöda banken med nytt kapital? Och utan sådant misslyckas Sverigesatsningen. Om bankens aktieägare vill investera i bankverksamhet i Sverige finns det nog billigare och riskfriare sätt att göra det än via köp av nyemitterade ÅAB-aktier.
En möjlighet för styrelsen är förstås att ta av bankens vinster. Det vill säga att hålla nere dividenderna under lång tid, om det räcker. Eller att rikta en nyemission till någon utomstående, d.v.s. sälja ut en del av banken. Alternativt sälja någon av bankens större enskilda tillgångar med stor vinst, t.ex. fastlandsverksamheten eller Crosskey.
Men är en Sverigeetablering verkligen värd sådana offer?
Bankens aktie. Risken i bankens aktie har ökat markant genom Kaupthingförvärvet. Men förmodligen kommer man att uppnå någon form av lönsamhet i Sverigesatsningen, även om andra utlänningar som kommit till den marknaden haft stora problem med det. Dessvärre kommer inte ens stora marknadsframgångar där att resultera i en nämnvärd höjning av den historiska avkastningen på bankens nuvarande egna kapital.
Om man till exempel tvingas fördubbla antalet aktier i banken så måste bankens resultat höjas till minst 50 Meuro för att de nuvarande aktieägarna skall börja få någon nytta av Sverigesatsningen. ÅAB-aktien har således inte genom förvärvet förvandlats till en tillväxtaktie, den har bara blivit lågavkastande och mera riskfylld. Var därmed Sverigeetableringen ett framsynt strategiskt beslut, när den dessutom var fullständigt onödig?
Lednings- och övriga humanresurser. Sverigesatsningen belastar dessutom bankens redan tidigare tunna ledningsresurser. Detta hotar att försvaga bankens position på fastlandet. Med tilltagande konkurrens, där också de finska storbankerna blir alltmer effektiva med snabbt stigande kunskaps- och servicenivå, risker banken att marginaliseras på fastlandet.
Med vilka human- och ledningsresurser, vilken kapitalbas och vilka nya servicekoncept skall banken försvara och utveckla sin position på fastlandet? Där finns minsann stora utmaningar. Men det kommer att vara ännu svårare i Sverige.
Bankens expansion. Bankens förvisso nödvändiga expansion borde därför i stället ha skett på fastlandet och med bibehållen lönsamhet under expansionen. Det hade banken och dess ägare orkat med betydligt bättre än Sverigeäventyret och det hade en styrelse som sett saken ur ett marknads-, humankapital- och aktieägarperspektiv insett.
Nu drabbas man av tanken att styrelsen närmast sett saken ur ett språkpolitiskt perspektiv. Man får hoppas att aktieägarna inser detta och protesterar. Åtminstone verkar Aktia, som nu tydligen överväger att sälja sina ÅAB-aktier, ha dragit den slutsatsen.
Missvisande information. Banken har vid upprepade tillfällen hävdat att Kauptingköpet inte kostat banken något, om man lyckas stoppa blodflödet i verksamheten innan de sammanlagda förlusterna stigit till den ”rabatt” man fick, då man köpte verksamheten. Ett påstående som gemene man lätt feltolkar.
Om man skulle säga samma sak om sin bil, det vill säga att bilen inte kostade något när man anskaffade den, skulle alla tro att man fått den gratis. Men ÅAB har betalat hundratals miljoner SEK för den svenska verksamheten. Jag skulle därför rekommendera ett annat sätt att beskriva saken.
Dessutom hävdar banken att man gjort en stor valutakursvinst på investeringen på grund av kronans förstärkning. I sånt fall kan det vara dags att ta hem den vinsten nu. Den behövs minsann i banken. Annars riskerar man att den försvinner eller till och med förvandlas till en förlust, om kronan ånyo försvagas. För övrigt förvånas man över att banken inte hedgat valutarisken i denna stora investering. Kronan hade ju lika fort kunnat försvagas.
Man förvånas även över att banken inte omnämnt räntekostnaden för sin stora investering. Inte kan det väl vara så att banken bara berättar om sina intäkter och inte om sina motsvarande kostnader? För övrigt borde kanske också de externa intäkter som uteblivit i ÅAB-koncernen, på grund av att Crosskey i nästan två års tid tvingats inrikta sin utvecklingsverksamhet på ÅAB:s svenska behov, medräknas i kostnaderna för den svenska etableringen, åtminstone till dess att Crosskey lyckat sälja några banksystem i Sverige.
Likaså bankens alla interna planerings- och omstruktureringskostnader för affären. De är säkert betydande.
It-samarbete. Bankens ordförande vänder sig nu till Aktia och föreslår ett närmare it-samarbete. Varför, frågar man sig. Det känns långsökt att Aktia skulle vilja byta it-leverantör nu. Kan det bero på att ordföranden numera förstått att han måste vårda bankens kapitalbas och att köpet av Kaupthings verksamhet var ett stort steg i rakt motsatta riktning?
Ett sätt att öka kapitalbasen vore att sälja till exempel halva Crosskey till Aktia med god vinst. Kan det vara det samarbetstrevaren syftar till?
Sälj den svenska verksamheten. Det är bra om banken försöker interngenerera nytt eget kapital. Men helst bör banken sälja den onödiga och kapitalkrävande svenska verksamheten, då slipper man största delen av kapitaliseringsproblemet. Och efter att den svenska verksamheten nu fräschats upp kanske den till och med kan säljas med vinst.
Om detta inte lyckas kunde den erbjudas till bankens aktieägare i proportion till deras aktieinnehav, till självkostnadspris med beaktande av åtminstone alla ovan beskrivna kostnader. Erbjudandet borde kombineras med en garanti för att försäljningen lyckas (underwriting) från åtminstone de aktieägare som är representerade i styrelsen.
På det sättet skulle ingen tvingas vara med i Sverigesatsningen och de som är mest entusiastiska inför den skulle få ta hand om den.
Folke Husell
