Säl åt kommissionären
Som tidigare framkommit i offentligheten skall säljakt fortsättningsvis få bedrivas, men handeln med sälprodukter förbjudas. Det här konstaterar EU-kommissionen, landskapets förmyndare vad gäller hur vi får nyttja våra naturtillgångar.
Samtidigt förutsätter vi, att vår jägarkår förmår (vilket inte alls är givet), reglera sälbeståndet i den betydande omfattning, som nu av allt att döma krävs för att inte yrkesfisket mer eller mindre skall raseras.
Låt oss därför anta att kanske närmare tusen sälar bör fällas, och även fälls, i åländska vatten i framtiden. Om så verkligen sker blir förmodligen inom kort det lokala husbehovet av sälprodukter tillgodosett.
Enligt tidningen Åland den 13.3 2015 ställer landskapsregeringens specialrådgivare Julia Lindholm frågan vad man skall få göra med sälprodukterna om de inte får saluföras.
Det här är en berättigad fråga. Alla, möjligen förutom EUs politiker, byråkrater och forskare, känner till att sälarna sedan urminnes tider varit kustbornas högvilt, och en mångsidig och värdefull förnyelsebar naturresurs.
Vad skall således ske med ett överskott av sälprodukter, om de inte kan tillvaratas, förädlas och säljas?
Blir det frågan om att gräva ner, bränna upp eller mala sälarna till djurfoder? Det här är hemska tankar, men inte desto mindre realistiska. Så långt från verkligheten har EU idag kommit när det gäller vår samverkan med naturen och jordnära glesbygdsfrågor.
Enligt etiska normer och även enligt gällande lag skall ätligt villebråd som fällts vid jakt tillvaratas omsorgsfullt och till människoföda.
Således vad göra med eventuella sälar som inte kan användas för husbehov?
Nu återstår uppenbarligen ingenting annat att göra, än att tillgripa samma verkningsfulla stridsmedel, som yrkesfiskarna en gång tillgrep, när de var missnöjda med hur landskapsstyrelsen hanterade sälskadeproblematiken. I försommarvärmen placerade man några halvskämda delvis sälätna laxar bland pappershögarna på tjänstemannens skrivbord.
Mitt förslag är nu således att den åländska jägarkåren, Åland Natur och Miljö eller varför inte regeringen själv, som en sista utväg, om inte förnuftet infinner sig, skickar en hundra kilos gråsälsståt till berörd kommissionär, eller rentav till EU kommissionens ordförande.
Den medföljande hälsningen kan förslagsvis lyda: ”Enbart för eget bruk och smaklig måltid”.
Mariehamn den 16.3 2015
Håkan Kulves
F.d naturvårdsintendent
