DELA

Sagan om Jamalia i Harminehamn

Nu ska vi berätta en saga. Den handlar om en person, låt oss kalla henne Jamalia, som skulle flytta till en stad, låt oss kalla den Harminehamn.

Jamalia hade fått jobb i staden och såg fram emot att få bosätta sig där och bli en del av det samhälle hon hade hört så mycket gott om. Hon behövde bara hitta boende, och det skulle väl inte vara något problem. I Harminehamn hade högerpartier majoritet, och de förstod att det sällan är en god idé att försöka styra marknaden.

Det var ett välmående samhälle, med starka handelsrelationer i både väst och öst. Man hade det gott ställt och tänkte förstås på de svaga och utstötta i samhället. Med skattebetalarnas pengar hade man sedan 70-talet byggt lägenheter i staden, som kunde hyras ut åt personer som av en eller annan anledning inte kunde få boende på den vanliga marknaden. Detta hade delfinansierats med lån som tack vare att staden hade gått i borgen låg på nivåer långt under vad övriga aktörer på marknaden kunde få för liknande projekt. Vinstkraven var blygsamma och hyrorna hölls låga.

Politikerna var stolta, och alla var nöjda. Bolaget, vi kan kalla det Marstad för något måste vi ju kalla det, fortsatte dock att växa och växa. Drygt 40 år senare hade de cirka 600 hyreslägenheter i Harminehamn.

”Det låter otroligt mycket för en stad med drygt 11 000 invånare”, tänkte Jamalia, som var väldigt klok. Hon hade vänner i Hangö och Karis, två städer med liknande befolkningsmängd. De hade berättat att Hangös motsvarighet till Marstad omsatte 1,7 miljoner euro år 2009, och Karis klarade sig med blygsamma 0,9 miljoner euro. Döm av Jamalias förvåning när hon insåg att Marstad omsatte hela 3,2 miljoner euro år 2009. Och sedan dess hade omsättningen ökat med över 30 procent!

”Det låter vansinnigt, det måste vara något jag missar”, tänkte Jamalia. Men snart skulle hon bli varse om att det trots politikernas goda intentioner inte var särskilt enkelt att hitta en hyreslägenhet i Harminehamn. De privata alternativen var inte så många och kön till Marstads lägenheter ringlade sig lång. ”Jag kan inte vänta i flera månader på en lägenhet”, suckade Jamalia uppgivet. Hur kom det här sig, funderade hon. Marstad var ju mycket större än stadsägda fastighetsbolag i jämförbara städer.

Snart insåg Jamalia att det var just det som var problemet. Marstad konkurrerade ut det privata näringslivet, och ingenting gjordes för att åter få igång den privata byggnationen för hyresbostäder. Ekonomin började halta i Harminehamn. Jamalia hade hört om hemlösa personer på stadens gator, om åldringar som inte fick vettig vård och om pensionärer som knappt hade så att de överlevde. Förskräckt av att stadens invånare behandlades såhär utbrast Jamalia: ”Varför kan man inte sälja en del av Marstad och använda pengarna för att se till att folk har det bra?”

När Jamalia läste tidningen några dagar senare blev hon ännu mer förtvivlad: Marstad–ja, just det bolaget–hade nyligen köpt ett pensionärsboende i staden och nu krävde de betalt för att gamlingarna skulle få använda den gemensamma matsalen. ”Vi har inga pengar för att betala för det här just nu”, hävdade stadens politiker och tjänstemän kallt.

Jamalia blev förskräckt när hon läste artikeln. ”Har verkligen stadens eget bolag, som grundades för att hjälpa svaga och utstötta i samhället, förvandlats till ett maskineri som inte bara hindrar den privata marknaden men dessutom har glömt bort sitt ursprungssyfte?”, tänkte hon. Vad var det för samhälle hon hade hamnat i? Ja, säg det.

Unga Moderater