DELA

Rovdjurens skador på fågellivet är stora

Det är glädjande att även Johan Franzén inser att rovdjuren vi har här är ett problem för häckande sjöfågel. Han beskriver också i stort sett bra hur man går tillväga för att hålla efter dem. Däremot tror jag inte att han vill se omfattningen av skadorna som rovdjuren åstadkommer.
Om studier visar att drygt 20 % av ådorna blir örnmat vid Hangö udd, så lägg därtill mårdhund, mink, räv, skogsmård, trutar och kråkfåglar som även de skall ha sin beskärda del av häckande ådor.
Minkar och mårdhundar kan ta minst lika mycket som örnarna och lokalt på ejderkolonier upp till 100 % av de ruvande fåglarna. Skogsmården har blivit vanligare på senare år. Den är kanske mera hemmastadd i skogen, men den har lärt sig att ta tillfället i akt och ge sig ända ut i yttersärgården.
Även, räv, trut, kråka och korp är ju som sagt nordiskt ursprungliga rovdjur och de här djuren har allt id funnits här. Men för det ar det väl inget som säger att de inte gör så mycket skada bara för att ”ådorna är vana med dem sedan gammalt”.

Hur aktiva är då fågelskådare gillet med att uträtta viltvårdande insatser direkt på fältet? På Bird Life Finlands hemsida hittar man iallafall ingenting om rovdjurskontroll. Däremot beskyller Franzén jägarkåren för att inte varit tillräckligt flitig att avlägsna mårdhund och mink.
Jag skall dela med mig av lite fakta som finns att se på landskapsregeringens hemsida där jägare som i samband med att söka om att få jaga guding redovisar hur mycket rovdjur som de avlägsnar under det gångna året. Antalet fällda minkar 2012 var ca 800 st och mårdhundar ca 4500 st. Detta är bara ett minimivärde eftersom alla inte jagar fågel, och därför inte heller rapporterar.
Men det är ändå en avsevärd mängd eftersom enstaka djur lokalt kan ställa till med stor skada. Dessutom är avskjutningskurvorna på uppåtgående trend, vilket är glädjande för det visar att jägarna mer och mer har fått upp ögonen för dessa invasiva arter. I facebookgruppen ”Jakt Åland” kan man se ett brinnande engagemang där jägare med eller utan hund, dagligen lägger upp bilder på lyckade rovdjursfångster.

Men det är tillika skrämmande siffror som åskådliggör hur mycket av dessa arter vi har här på Åland. Jag har nyligen tagit del av informationen att på ön Seglinge, vars yta är dryga 900 ha har det bara under senaste året tagits bort närmare 90 mårdhundar. Det utgör i medeltal ca 1 mårdhund på 10 ha. Lägger man till kvarvarande mårdhundar och alla övriga rovdjur så kan vi ju föreställa oss vilka utmaningar ruvande fåglar skulle haft under häckningstiden om inte jägare gjorde den insats de gör.
Holmar behöver heller inte vara stora för att inhysa flera mårdhundar och de kan ofta vara i par på våren. Då jag själv och några bekanta för ett antal år sedan vid en landstigning hittade minst 20 ihjälbitna ådor på en 4,5 ha stor holme, endast beväxt av buskar och alar ute i Seglinge södra skärgård. Några ådor var till och med i livet ännu men tyvärr svårt skadade. Till slut efter ett ansträngt letande hittades 2 mårdhundar kura i samma enbuske.
Glädjande nog ser vi faktiskt att predatorerna minskar lokalt där man är som mest aktiva men i det stora hela så finns det en stark stam som behöver reduceras ännu mer.

J. F påpekar att könsfördelningen inte är så skev som folk tror pga. svårigheten att se ådorna. Men nog är det konstigt att alla jägare ”som har varit med” har en så felaktig minnesbild.
Franzén hävdar också att höstfågelinventerande jägare är partiska i sitt fågelräknande medan fastlandsornitologer får hyllas för sina iakttagelser. Vad var då deras syfte med att försöka kartlägga ådfåglarna på sensommaren? Och är det mera trovärdigt att lyssna på fastlänningar än jägare som kan skärgården? men det är klart, det kanske är möjligt att ornitologer med hjälp av dessa superkameror kan avgöra om de t är ruggande gudingar simmande i skock långt ute till havs.
När ådfåglarna skockar i hop sig under sommaren så vill de sällan ens flyga utan ligger mestadels och driver. Det är således meningslöst att bedriva jakt på dem, sitta och vänta på någon kobbe och tro att det kanske flyger förbi just den dagen.

Jag minns så bra i december 2005 när EU- kommissionen ifrågasatte varför vi inte kunde köra ikapp gudingarna (och ådorna)och skjuta dem från snabba motorbåtar, ” så gör man ju vid den danska kusten”. Föreställ er hur man skall fostra sitt barn i vapenhantering när han skjuter sin första fågel från en hoppande snurrebåt i 35 knops fart…
Enligt boken Jakt i Norden så skjuts en stor mängd ejder i Danmark genom att stå med vadarbyxor på långgrunda sandbankar ute i havet. Man bör ha hundratalet vettar ikring sig och vara vitklädd, det gör att man ser ut som en svan på långt håll. Några sådana möjligheter inbjuder dock inte den åländska skärgården till. Vattendjupet i fjärdarna är relativt jämnt djupt och grynnorna består av hala berghällar. Dessutom, vad skulle det likna att stå ensam med ett gevär mitt ute i sjön när båtturisterna svärmar ikring en.

Vad jag, och många andra har noterat så är gudingar som skjuts här under våren i bra kondition, då fettet ofta dryper om dem när man sveder. Även kniporna som skjuts under hösten är mycket trinda, de äter ju också mest musslor och snäckor. Men vem är det då som bestämt att just ådorna är så magra och usliga att de inte klarar av att häcka? Det påståendet bör nog följas upp i så fall.
Jag kan inte stå för att rovdjuren är hela problemet till att ådfågel blivit färre de senaste åren, men jag anser att det har en väldigt stor del i det hela. Åtminstone är det ju bevisat att en stor del ådor har svåra problem med dem under häckningen. Kunde man tex. sluta stödutfodra örnarna under vintern?
För det naturliga är ju inte att alla skall överleva. En hållbar rovdjurspolitik och ett värdigare synsätt på jägare skulle nog gynna oss alla. Det kan jag stå för.
Henri Pettersson
Kumlinge