”Rör inte vår makt!”
Trygve Eriksson står på bild i tidningen Åland utanför Ålandsbanken och utbrister ”rör inte vår bank”. Bilden är rätt, men texten är fel, för inom sig tänker han ”rör inte vår makt”.
Då den ekonomiska motorn i det åländska näringslivet – Chipskoncernen – för några år sedan såldes till norska Orkla var Trygve Eriksson en av dem som genomdrev affären. Som styrelseordförande i Ömsen genomdrev han försäljningen av försäkringsbolagets aktier i Chipsen, för att sedan kunna kamma hem storkovan tillsammans med sin fastländska finanskumpan i deras gemensamma investeringsbolag.
Den gången spelade det ingen roll att det var utomåländska pengar som investerades i ett åländskt bolag. Och det att Trygve Erikssons kumpan är en äkta fastlänning som ofta är storägare i åländska bolag – troligtvis också i Ålandsbanken – är förstås ofarligt, eftersom han är en så god vän med Trygve Eriksson.
Som sin ständiga vapendragare har Trygve Eriksson en annan makthungrig finanspolis Göran Lindholm, som egentligen är verkställande direktör på Ömsen, fast han väldigt sällan är där. Trots sin furstliga heltidslön inom försäkringsbolaget väljer han att ägna det mesta av sin tid och kraft till att bemanna styrelseposter i andra bolag, med förödande konsekvenser för såväl Ömsen som för den känsliga maktbalansen inom det åländska näringslivet.
I samband med Chipsaffären och nu när det stormar kring Ålandsbanken sitter han återigen fastjävad i fel stol.
En annan sak som återspeglar samma två stolars problematik är försäkringsregleringen av det stora bankrånet; man bara väntar och undrar hur Ömsens Vd Göran Lindholm och Ålandsbankens styrelseordförande Göran Lindholm internt, men framförallt på ett trovärdigt sätt, skall lösa frågan.
Under ”den gamla goda tiden” var det viktigt för Ömsen att ”verka, men inte synas” inom det åländska samhället. Ömsen investerade i åländska företag men aktade sig för att styra och ställa ute på stan.
I dag är det omvänd ordning. Nu agerar Göran Lindholm som om det vore Ömsens sak att avgöra hur det åländska näringslivet skall formas och var skåpet skall stå.
Inför skräckscenariot att eventuellt förlora posten som styrelseordförande i Ålandsbanken har Göran Lindholm, tillsammans med Ömsens styrelseordförande Trygve Eriksson, panikartat ”splittat ut” Ömsens stora aktiepost i Ålandsbanken på ett flertal av Ömsens helägda dotterbolag.
Det att en sådan manöver säkerligen är förknippad med anmärkningsvärda kostnader i form av stämpelskatter och framtida problem med dividender och vinstskatter, spelar ingen roll, för det är ju vi vanliga försäkringstagare som får ta den smällen. Man kan verkligen fråga sig vad slags lik som gömmer sig i Ålandsbankens garderober, eftersom Trygve Eriksson och Göran Lindholm är så måna om att ingen ”bortifrån” skall få komma in i bankens styrelse och därigenom få insyn i vad som döljer sig i bankens inre rum. För ingen vettig människa kan väl ändå tro på dimridån om att fastländskt kapital i maskopi med Anders Wiklöf försöker kapa Ålandsbanken.
Det är faktiskt sorligt att tvingas läsa i tidningarna, såväl här som på fastlandet, att Ålandsbanken nog älskar de finlandssvenska kunder som i dagsläget står för en stor del av bankens inkomster, men att bankens styrelseordförande Göran Lindholm och Trygve Eriksson minsann inte vill ha dem som delägare i banken.
Jag bara undrar hur vi ålänningar skulle reagera om Nordea och Andelsbanken skulle basunera ut att vi ålänningar nog duger som kunder men inte som delägare, eftersom vi har fel hemort på våra ”pängar”.
”Erfarenhet från Chipsen”
