Respektera de demenssjukas och deras anhörigas behov
Den gångna veckan har svenska medier rapporterat om det växande behovet av särskilt boende för demenssjuka. Uppskattningsvis kommer antalet personer som lider av demenssjukdomar att fördubblas till år 2050 ifall inte forskningen lyckas hitta effektiva läkemedel och behandlingsmetoder för att lindra demenssjukdomar.
I Sverige har man under ett flertal år skurit ned antalet platser med nästa en tredjedel på särskilt boende för äldre. Följderna är katastrofala för medboende och andra anhöriga som ofta tvingas ta ett övermäktigt vårdansvar dygnet runt år ut och år in. Samtidigt befolkas de särskilda boendena till två tredjedelar av demenssjuka. Hur har det blivit så här?
En förklaring är att man trott att effektivering inom äldreomsorgen är samma som nedskärningar och inbesparingar. En annan förklaring är politisk och ekonomisk. Många personer med ansvar, både politiker och tjänstemän har en ideologi som går ut på att den offentliga sektorn ska minska för att man vill undvika skattehöjningar.
Argumentationen anpassas till denna överideologi och man kan få höra och läsa de mest häpnadsväckande påståenden om privatiseringens förträfflighet framom den gemensamma sektorns omsorgsarbete. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan som så många gånger tidigare.
Faktum kvarstår dock att antalet demenssjuka ökar snabbt och att ökningen kommer att fortgå. Kostnaderna för de demenssjukas vård, omsorg och tillsyn kommer att öka och mera resurser måste tillföras för att minska på de drabbades och deras anhörigas lidande.
Enligt Anders Wimo, adjungerad professor vid Karolinska sjukhuset uppgår antalet demenssjuka till närmare 50 miljoner i de mest ekonomiskt och social utvecklade länderna. De sammanlagda kostnaderna globalt för demenssjuka uppskattas till 800 miljarder U.S. dollar.
I högkostnadsländer fördelar sig kostnaderna enligt följande. Medicinsk vård och behandling utgör 20 procent. Den stora kostnaden ligger på socialtjänsten och de anhöriga som vardera står för ca 40 procent av kostnaderna. Med andra ord finns det ingenting som talar för landskapsregeringens krav på kommunerna att minska sina platser inom institutionsboendet eller det effektiverade boendet.
Istället för att utgå från redan förlegade uppgifter från 2006 och 2011 är det nödvändigt att regeringen omgående tillsätter en arbetsgrupp av politiker och experter som tar fram relevanta fakta för ett framtida program och en trovärdig plan för hur vi kan möta de stora utmaningarna inom äldreomsorgen.
Planen bör också inkludera den nya kommunstrukturen och de befintliga resurser som redan finns. Man bör noga överväga hur de gemensamma resurserna inom den offentliga och privata sektorn kan användas på bästa sätt. Det övergripande ansvaret måste kvarstå hos de politiska organ som enligt lag och förordning getts uppdraget att säkra alla mänskors rätt till en trygg och värdig ålderdom.
Vi har ingen tid att förlora. Arbetet måste igång omedelbart.
BARBRO SUNDBACK (S)
