DELA

Replik om sjökvarteret

Sjökvarteret är en stiftelse och skall styra sig själv. Stadgarna anger vad stiftarnas intention med området har varit, nämligen att bevara Ålands traditioner inom båt- och skeppsbyggeri samt annan verksamhet med maritim anknytning. Museet och planen mellan museet och vattnet är den centrala punkten i området. Jag har inga synpunkter på att det förekommer annan verksamhet men min uppfattning är att det inte får inkräkta på grunderna för Sjökvarteret.
Petri Carlsson och Nina Lindfors säger att stadsstyrelsen inte gett order till stiftelsen. I stadsstyrelsens protokoll från möte den 01.03.2012, §86 står följande:
”Stadsdirektörens förslag: Stadsstyrelsen tillskriver ånyo styrelsen för stiftelsen sjökvarteret med en uppmaning att inom ramen för sjökvarterets befintliga område, efter dialog med Guldviva Ab, anvisa en kommersiellt gångbar placering för Guldviva Abs utvidgade verksamhet.
Om dialogen inte leder till ett resultat som bägge parter uppfattar som bättre uppmanar stadsstyrelsen stiftelsens styrelse att för Guldvivas utbyggnad erbjuda det område där den befintliga museibyggnaden står vars verksamhet då istället får flyttas till en annan plats inom området.
Beslut: Förslaget godkänns.”

Jag tror att de flesta med mig uppfattar detta som en direkt order till Sjökvarterets styrelse.
Ett annat intressant dokument från staden är ”MARIEHAMNS STADS KONCERNDIREKTIV” från 28.09.1999 där man i §12 anger stadens dottersamfund. Där uppges att ”Stiftelsen Sjöfartskvarteret” ägs till 100 procent av staden. Helt fel, staden äger inte en stiftelse. Koncerndirektivet är ett ganska omfattande dokument, som talar om hur staden styr över sina ”dottersamfund”. Detta dokument har stadsstyrelsen också använt mot Sjökvarteret i det här ärendet för att få Sjökvarterets styrelse att lyda.
Sedan kommer Carlsson och Lindfors med en mycket ful insinuation att jag skulle vara emot kvinnliga hantverkare. Jag har all respekt för Maria Karlströms hantverk och verksamhet, vad jag vänder mig emot är att stadens politiker trampar in på ett område där de inte har befogenheter och dessutom ”uppmanar” Sjökvarteret att i praktiken lägga ner museet alternativt möjligheterna till större båtbyggen.
Att Guldviva Ab sökt lösningar sedan 2007 kände jag inte till och tar tillbaka uttalandet att det plötsligt är bråttom. Jag förstår Karlströms frustration men vet inte varför de platser som anvisats av Sjökvarteret inte accepterats. Den här långdragna processen faller igen tillbaka på stadsstyrelsen.
Platsen söder om SALT skulle vara perfekt. Varför kunde staden så snabbt bevilja Korv Göran tillstånd men inte på alla dessa år erbjuda Guldviva en lösning? Samtidigt framhåller politiker Guldviva som en stor tillgång. Karlström nämner problem med tillgängligheten till Sjökvarteret och jag håller med. Återigen stadens styrande som inte kunnat få till stånd lämpliga tillfartsvägar.

Sjökvarteret behöver utvecklas men det sker inte genom att Guldviva tar över museet. Om staden skulle bereda plats i styrelsen för dem som har verksamheter där skulle det kanske gå lättare med utvecklingen. Och hur kan staden förvänta sig att ett museum skall vara ekonomiskt självbärande? I Nyan den 7 mars får vi veta att stadens anslag minskats från ca 60.000 till 40.000 euro per år. Dessutom har anslag för museets sommarpersonal dragits in.
Turistsatsning? Det finns inte plats för så många affärsverksamheter och med dagens arrenden finns inga möjligheter att kompensera för indragna bidrag. Museet behöver ha personal och vill man ha kvar Sjökvarteret som åländskt båtcentrum så behövs bidrag. Politikernas tal om Sjökvarterets betydelse och behovet av ökad tillgänglighet klingar väldigt falskt.
Kanske borde allt rivas och ersättas med ett stort affärskomplex?
Jan Grönstrand